Sidan Dyraste spelen uppdaterad

Sidan Dyraste spelen någonsin på den svenska marknaden är nu uppdaterad med spel som har sålts för minst 10 000 kronor de senaste månaderna. En del affärer väljs bort därför att försäljningen inte har skett öppet och informationen är otillräcklig. Helst ska det gå att följa budgivningen och om budgivning inte har skett så bör åtminstone alla uppgifter kunna fyllas i för att det ska vara lönt att ta med affären.

Som påtalats tidigare så är affärerna med de högsta köpeskillingarna ingen vidare indikator på värdet, för de genomsnittliga priserna – även med hänsyn till skick – är mycket lägre. I många fall är det två budgivare som har dragit iväg så att den tredje högsta hamnar på kanske hälften av det vinnande budet. Ändå är sidan och inlägg som handlar om de dyraste spelen de mest lästa på bloggen, förmodligen för att många sökningar leder dit.

Bland de nu tillagda spelen finns World of Warcraft, som med 17100 kronor är jättemycket dyrare än något annat PC-spel. WoW torde med sin stora skara synnerligen hängivna spelare ha jämförelsevis väldigt många spelade timmar, men det är förstås omöjligt att säga säkert om det är det mest spelade spelet. Hursomhelst visade det sig även ha högt samlarvärde, och det är därmed inte längre enbart Nintendo på listan.

Altice och emulatorerna

”En Super Mario World-romfil är inget annat än en äkta datorbaserad piratkopia, och att tanka ner en sådan är lika fel som att ladda hem The Legend of Zelda: Majora’s Mask eller Golden Sun. Vill man ha ett rent samvete och visa respekt för sig själv samt utvecklarna undviker man att begå sådana brott.”

- Sigge Huaman på Super PLAYs postsida, september 2002

Bakgrunden till Sigge Huamans brev var att Super PLAY i det föregående numret, ett nummer ägnat åt spelhistoria, hade publicerat adressen till en hemsida där man kunde ladda ned en SNES-emulator. Brevet, och Tommy Rydlings svar på det, är intressant därför att det visar hur liten tolerans det fanns för emulatorer på den tiden. Fortfarande är det inte många som säger sig spela mycket NES på emulator, och i de svenska böckerna om NES nämns emulering nästan inte alls.

Därför blir man förvånad när man läser I Am Error och finner att författaren Nathan Altice formligen frossar i emulatorer, och att han gör vetenskap av det. Till exempel så används emulatorer för att studera hur spelen är uppbyggda av bakgrunder och sprites, och roms utgör en stor del av källförteckningen.

Altice påtalar flera gånger att Family Computer inte låter sig avgränsas till de processorer och kretskort som utgjorde den ursprungliga enheten. Entertainment System i USA och Europa är annorlunda uppbyggda och därutöver finns Sharp Twin Famicom och en hel del annan hårdvara som kan spela Famicom- och NES-kassetter. Därifrån vidgas fältet till att även omfatta hårdvara som kör NES-spel i digital form, till exempel senare generationers Nintendokonsoler och datorer med emulatorer. Och slutligen blir det även ett kapitel om TAS. Det är oturligt för Altice att NES Classic Mini utkom så kort efter boken, för återlanseringen torde ha ganska stor inverkan på många av de resonemang som förs i boken.

Altice är tydlig med att boken inte gör någon ansats till att vara heltäckande i fråga om sådant som vilka titlar som förekommer, utan varje nämnd titel ska vara av betydelse för det större sammanhanget. Det formuleras kärnfullt på sidan 8 i boken: ”Similarly, hardware and software examples are not chosen based on their gameplay merits or review metrics, but according to their relevance to the platform-specific topic. Fortunately, some of the best and most critically acclaimed games are also the most interesting to study.”

Kollar man i registret i slutet av boken ser det ut som att cirka 60 titlar nämns, de utmärker sig med kursiv stil, men ganska många fler nämns i förbifarten någonstans i boken, även en hel del arkadspel och spel till andra konsoler. Det finns som bekant en annan författare, Pat Contri, som tycker att alla titlar måste inkluderas för att det ska vara ”ultimate”, men min åsikt är att det är mycket bättre att skriva om de spel som faktiskt är betydelsefulla. I I Am Error hittar man alltså inget om svenska storsäljare som Teenage Mutant Hero Turtles och Chip ’n Dale, eller svenska kassa samlartitlar som The Lion King och Captain Skyhawk. Däremot får exempelvis Mr. Gimmick, som har en hel del att komma med, ett flertal sidor.

I Am Error verkar ha fått minimalt med uppmärksamhet i Sverige; det dröjde ganska länge innan jag upptäckte den, så att den ska påverka den allmänna inställningen till emulatorer framstår som föga troligt. Emulatorer och roms behandlas i alla fall ytterst seriös i boken och de har nog haft större betydelse än många, samlare och andra, har velat inse. Ändå går det inte att komma ifrån att emulatorer ibland är oseriösa på helt egna meriter. NESticle var först med savestates och mycket annat och kan rimligen inte utelämnas, så Altice väljer att bara beröra namnvalet och ikonen som hastigast och därefter gå vidare till vad emulatorn betydde för det kulturella utbytet mellan Japan och västvärlden med mera. 

”Anatomical icon” valde Altice att kalla den.