”A4-manualer? Nej, jag samlar på Nintendo.”

Bland bloggens borttagna inlägg finns en del som är värda att återpublicera, men fler som inte är det. Följande inlägg publicerades ursprungligen för fyra år sedan, men har ett perspektiv som inte verkar komma fram i den aktuella boken Super Nintendo i Sverige (som jag får vänta med att läsa). Det handlar om att skilja på Bergsala och Nintendo, och då handlar det inte bara om A4-manualer utan även Nintendobiblioteket och Zelda Gold Pack med mera.

Under NES-tiden producerade Bergsala mängder av trycksaker med anknytning till deras roll som generalagent för Nintendo, och många som samlar på Nintendo samlar också på material från Bergsala. Nintendoklubbens medlemsblad började ges ut 1988 och bilden ovan visar omslaget i april 1994. Vid den tidpunkten började Bergsala producera en ny sorts trycksaker, nämligen A4-manualer till de spel de importerade från Spanien. Dessa A4-manualer har emellertid aldrig likställts med Bergsalas övriga trycksaker, utan har snarare tillskrivits en dignitet motsvarande Nintendos SCN-märkning, med åtföljande värde.

Hur processen att förse spelen med svenska instruktioner på A4-papper såg ut är inte klarlagt, till exempel om Bergsala kopierade upp dem själva eller faxade dem till butikerna, men det är helt vedertaget att Nintendo i Japan inte befattade sig med A4-manualerna. Äkta när det handlar om A4-manualer är därför inte detsamma som äkta kassetter eller äkta manualer, det vill säga producerat av Nintendo i Japan, utan på sin höjd ”äkta Bergsala”, om så bara via fax. Äkta betyder då bara att pappret är från tiden när spelet såldes nytt i butik, och falskt betyder att någon har kopierat pappret efter att A4-manualerna blev värdefulla.

Fixeringen vid A4-manualer hänger samman med samlarnas strävan att ha en komplett samling svensksålda spel, men som Thomas Sunhede redogör för i boken NES-XX-SCN så var det bra många fler titlar som såldes utan anpassning i form av svenska instruktioner. Det faktum som många väljer att bortse från eller inte är medvetna om, är att EU-inträdet 1995 medförde att alla spel som var avsedda för andra EU-länder utan vidare kunde säljas också i Sverige, även om uppdelningen i PAL-A och PAL-B satte sina begränsningar för NES. Det har hursomhelst blivit så att samlarna låter A4-manualerna bestämma vilka spel som utöver SCN-spelen ska räknas till de svenska utgåvorna.

Är det kanske så att det synsättet nu håller på att överges? Kollar man på spelsamlarmarknaden så är det inte längre någon rusning efter A4-manualer till vare sig NES, SNES eller någon annan konsol, utan de flesta riktigt dyra avsluten ligger ett par tre år tillbaka. A4-manualerna är helt och hållet de nationella distributörernas påfund, och oaktat sällsyntheten kan man fråga sig om dessa verkligen hör hemma i en Nintendosamling. Visst är det många som också samlar på Bergsala, men det finns i alla fall fog för att avfärda A4-manualerna med orden ”Nej, jag samlar på Nintendo”.

Inte äkta Nintendo.

Ikoniska särdrag, spelbarhet och narrativ

Gamesradar gick grundligt tillväga när de nominerade Space Invaders och Pac-Man till omröstningen om de senaste 50 årens bästa spel. I omröstningen bland allmänheten kunde de båda representanterna för arkaderan inte hävda sig, utan där var det spel från 2000-talet som dominerade med Dark Souls i spetsen. Även om det är en stor seger för Dark Souls och From Software så ska man kanske inte i övrigt fästa så stor vikt vid resultatet.

Pac-Man är på intet sätt utan kvaliteter, men de är av ett helt annat slag än i flera av 2000-talets spel. Jag skulle säga att det är ikoniska särdrag i kombination med spelbarhet som lyfter Pac-Man, där de ikoniska särdragen yttrar sig i hur lätt spelet är att känna igen och spelbarheten i de bedrifter man som skicklig spelare kan utföra genom att lära känna spelet och de fyra spökena Inky, Blinky, Pinky och Clyde, som alla beter sig olika.

Högklassig spelbarhet uppenbarar sig inte omedelbart, utan successivt i takt med spelarens enträgna försök att nå bättre resultat. Av de tjugo spelen hos Gamesradar ger Super Mario Kart och Super Mario 64 utmärkta exempel på sådan spelbarhet, medan meriterna hos exempelvis The Last of Us med flera nästan uteslutande är relaterade till narrativ. Man kan också ta som exempel Pac-Man 2: The New Adventures till SNES, som inte erbjuder alls samma möjligheter som arkadoriginalet att briljera med skicklighet. Istället är det narrativet som har utvecklats, men den är ingalunda extraordinär och därför är spelets främsta förtjänst porteringarna av arkadspelen (även Ms Pac-Man).

Finns det då några spel bland de tjugo som har ikoniska särdrag som enda egentliga merit? Space Invaders, Sim City och Pokémon Go bör räknas dit. Tetris har undermålig spelbarhet i en del versioner, men i Tetris DX är den oklanderlig.