Har Retrospelsmässan kulminerat?

Har man följt Retrospelsmässan sedan starten vet man att det alltid var mycket svårt att knipa ett av de åtråvärda borden om man ville sälja. En tanke med att hålla nere antalet bord var att förutsättningarna skulle bli bättre för varje säljare, men lokalerna satte också sina begränsningar och man ville ha plats för ganska mycket annat än säljarbord.

När bordsbokningen för 2018 års mässa öppnade i söndags var det ingen större dramatik. Retrospelsmässan har i den nya tappningen plats för alla som betalar, så det är istället bordshyran som begränsar antalet säljare. Nu går det inte att se hur Retrospelsmässan AB lyckades ekonomiskt med mässan 2017, eftersom den senaste offentliga redovisningen gäller 2016, men upplägget med många säljare och hög bordshyra torde vara optimalt för arrangörens räkenskaper. Där ser vi förmodligen ett konkret utfall av att Retrospelsmässan inte längre drivs ideellt.

Hur är då förutsättningarna för säljarna på RSM? Om man hyr ett bord till lägsta priset, 1 000 SEK, så går det på ett ut med Traderas provision om 10 % när försäljningen uppgår till 10 000 SEK; säljer man för mindre än så, så är Tradera billigare. Finns det 100 säljare på mässan så behöver besökarna handla för sammanlagt 1 000 000 SEK för att säljarna ska hamna i paritet med Traderas provision. Med omkring tre tusen besökare blir det några hundra per person, vilket kanske tyder på att det finns utrymme för ytterligare höjningar av bordshyran. Räknar man istället på Traderas provision för företag så är den mycket lägre än 10 % men också olika hög beroende på produktkategori. Säg att den är 5 %, då dubblas beloppet besökarna behöver handla för. Plötsligt blir kalkylen en annan, och då räknar man bara med lägsta bordshyran på RSM, inte de mycket dyrare sponsorpaketen och inte transport till mässan etc.

Men för alla besökare borde det väl vara fördelaktigt med ett stort antal säljare på mässan? Man kan tycka att det borde ge större utbud och bättre priser, men av olika skäl blir det inte så. Det är inte som på Retrogathering 2010 (eller RSM det året) att de flesta säljarna är privatpersoner som vill få sålt det de har med sig och sätter priserna därefter, utan det är tydligt att säljarna har ändrat karaktär och att få numera är beredda att sälja till marknadspris; jämför man med de lägsta marknadspriserna på Nintendospel är det inte ovanligt att mässpriserna är tio gånger högre, åtminstone var det så på RSM förra året. Det kanske låter otroligt, men priserna på exempelvis Game Boy Advance är lägre än vad många tror. Inte heller NES har särskilt höga priser när budgivarna bestämmer priset.

De höga priserna från Retrospelsmässan AB:s sida kan möjligen vara en strategi för att ackumulera kapital för att så småningom kunna ta steget till Svenska mässans lokaler i Göteborg, något som vissa hoppas ska ske. Visst skulle det kunna ge större uppmärksamhet och medföra bättre belysning och uppvärmning med mera än på Bananpiren, men samtidigt blir det med så dyra lokaler förstås ännu svårare att få en rimlig prisnivå på det som säljs på mässan. Dessutom lär det vilja till att årets mässa blir en succé, och där kan det eventuellt vara upplagt för en besvikelse. Det är tveksamt hur mycket av sin forna dragningskraft mässan har kvar när det inte erbjuds mycket annat än säljarbord och priserna vid dessa generellt sett ligger långt över vad som är rimligt.

Inför Retrospelsmässan 2017. Foto: Sebastian Pettersson, som också tonade ned det gula ljuset medelst redigering.