söndag 8 oktober 2017

SNES Classic Mini – en retrokonsol i ordets rätta bemärkelse

När jag skrev inlägget Retro vs kanon så var Game Boy Advance SP: Classic NES Edition det bästa exemplet jag kunde ge på en konsol som med rätta kunde kallas retro, av det skälet att den till utseendet efterliknar en gammal originalkonsol. Det var för knappt fem år sedan och inte kunde man då ana att återlanseringar av NES och SNES var förestående. Om själva originalen är det olämpligt att säga retro av anledningar som jag utvecklade i inlägget och begreppet undviks medvetet i Spelsamlarboken, men minikonsolerna överensstämmer mycket bra med innebörden av retro.

Nintendo Classic Mini: Super Nintendo Entertainment System, som är det fullständiga namnet på retrokonsolen, innehåller ett urval av de allra bästa spelen till konsolen, och är på så sätt både retro och kanon. Det är tydligt att kvalitetskriteriet har varit avgörande för urvalet och att man har valt att utelämna likartade spel som är sämre: man har med Mega Man X men inte sjuan, X2 eller X3; Donkey Kong Country är med men inte tvåan och trean; rollspel från japanska Square är med men inga från Enix eller från amerikanska Square; Street Fighter II Turbo är med men inget annat beat ’em up. Det finns därmed en stor spridning av spelserier och det är egentligen bara Star Fox som har sällskap av en regelrätt uppföljare.

Urvalet är helt säkert kanonbildande; de utelämnade spelen kommer mycket lättare att glömmas bort, även om de i själva verket håller högre kvalitet än några av dem som har tagits med. Det är egentligen bara Chrono Trigger som är så starkt i sig självt, bland annat i kraft av mycket högt värde på originalspelet och många återutgivningar, att exkluderingen här inte spelar så stor roll. För Pilotwings, Gradius III och Sim City med flera, som kvalitetsmässigt kan mäta sig med åtminstone några av de inkluderade spelen, är nederlaget betydande. Nintendo har eftersträvat spridning av såväl serier som genrer och i viss mån utvecklare, men då inte ett enda shoot ’em up i 2D finns med är det svårt att se varför Gradius III har utelämnats.

Utelämnat.
 
Spelen på SNES Classic Mini är amerikanska versioner och med det följer att namnen också är amerikanska. Det innebär att Final Fantasy VI nu får heta III också i Europa, vilket förmodligen inte hade blivit namnet om spelet hade kommit hit som det första i serien 1994/95. Amerikanska versioner innebär också att spelen uppför sig annorlunda. I regel går de snabbare, men Super Mario Kart är annorlunda på ett underligt sätt och inte så mycket snabbare som skillnaden mellan 50 och 60 Hz borde medföra; tiderna i Time Trial blir bara lite bättre. Istället är det en massa andra saker som skiljer, till exempel så slirar man mycket kortare tid om man gasar för tidigt i starten, och många sådana skillnader gör att man inte känner igen spelet.

Sladdlängden är också ”mini”, dvs snålt tilltagen, och handkontrollerna har inte samma kvalitetskänsla som originalen utan påminner mer om piratkopierade SNES jr. De har även en massa fula märkningar på baksidan, antagligen en konsekvens av omfångsrika regelverk som inte är till någon nytta alls egentligen, men sysselsätter mängder med kontorsråttor. Originalhårdvaran SNSP har inte ens CE-märkning.

Många symboler gör inte handkontrollen bättre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar