tisdag 12 december 2017

Dyrare porto kan bli hårt slag för SNES-handeln

Från årsskiftet kommer ett frimärke att kosta 9 kronor, meddelar Postnord. Det låter kanske inte så farligt, men om man tar i beaktande att det behövs åtta frimärken för att skicka varje spel så inser man att det blir kännbart, i synnerhet när det rör sig om spel som har ett lågt värde.

När frimärkspriset höjdes från 6 till 7 kronor 2014 var det ett starkt tryck på spelsamlarmarknaden med kraftigt stigande priser, så dyrare frakt till trots utgjorde frakten en mindre del av det totala priset än ett par år tidigare. Den här kommande höjningen blir större, och marknaden fungerar redan nu före höjningen sämre än för ett par år sedan, något som yttrar sig i att fastprisannonserna tar över. För väldigt många SNES-titlar är marknadspriset i genomsnittligt skick (kvalitet 4) inte mer än ett par hundra kronor, och när omkostnaderna vid en försäljning då överstiger 100 kronor (utöver porto kan det tillkomma bland annat provision till handelsplatsen, emballage och överföringsavgift) är frågan för både köpare och säljare om det är lönt att alls agera på marknaden.

I samband med prishöjningen på frimärken 2014 pekade jag på hur man kan minska transaktionskostnaderna med bland annat rabattfrimärken, men efter den aviserade prishöjningen ökar dessa nu rejält i pris. Frimärken är sedan gammalt ett skydd mot hög inflation, vilket man nog får säga att det är nu; Postnord tar som exempel hur mycket en kvällstidning har ökat i pris (även på Youtube): ”År 2000 kostade ett frimärke 5 kronor och en kvällstidning 8 kronor. 2018 kostar ett frimärke 9 kronor och en kvällstidning 22 kronor. Att portot inte ökat lika mycket som en del andra vardagsprodukter beror på ett pristak i postförordningen som gör att portopriset alltid måste följa konsumentprisindex.”

Detta konsumentprisindex visar alltid att inflationen är ganska låg men är inte mycket att hänga i julgranen, eftersom det till stor del är rent meningslösa prylar som ligger till grund för beräkningen av KPI. Som jag skrev i inlägget Hur står det till med kvaliteten på spelandet? så kan man rentav argumentera för att det, om man alls ska idka okynneskonsumtion, är bättre att bränna de överflödiga pengarna på nätcasinon, eftersom man då slipper besväret med alla billiga och onödiga prylar (aktuellt så här i julklappstider). Mer resurseffektiv konsumtion än onlineslots är svår att tänka sig; skulle man hamna i samma situation som mannen i Celadon City så kan man åtminstone glädja sig åt att ens ekologiska fotavtryck är litet.

Sedan så är det inte bara hög inflation som förklarar prishöjningen på portot, utan även färre brev. Trots färre brev finns det ett par brevbärare plus tidningsbud som delar ut post till samma brevlådor varje dag, men det är för att de tävlar om vem som kan göra det bäst/billigast. Att dela ut post är ingen jättesvår sak och borde egentligen inte vara något att tävla om, i synnerhet inte när det är mindre och mindre som ska delas ut. Detta dubbelarbete är givetvis bidragande till prishöjningen.

Nu gissar jag att de billiga spelen till NES och SNES, vilka faktiskt utgör en stor del även av SCN-titlarna, nästan helt kommer att försvinna från auktionsmarknaden på internet nästa år. Det digra underlag som jag hade tillgång till för att sammanställa värderingstabellerna i Spelsamlarboken 2010 och 2014 kommer alltså inte att finnas kvar. Spelmässorna – RG, RSM och RSF – där även många av de lokala butiker som finns runtom i landet medverkar, kommer att bli ännu viktigare för SNES-handeln.

”The man at that table lost it all at the slots.” Från Pokémon (DMG, 1996).

torsdag 23 november 2017

"A4? Nej, jag samlar på Nintendo."



Under NES-tiden producerade Bergsala mängder av trycksaker med anknytning till deras roll som generalagent för Nintendo, och många som samlar på Nintendo samlar också på material från Bergsala. Nintendoklubbens medlemsblad började ges ut 1988 och bilden ovan visar omslaget i april 1994. Vid den tidpunkten började Bergsala producera en ny sorts trycksaker, nämligen A4-manualer till de spel de importerade från Spanien. Dessa A4-manualer har emellertid aldrig likställts med Bergsalas övriga trycksaker, utan har snarare tillskrivits en dignitet motsvarande Nintendos SCN-märkning, med åtföljande värde.

Hur processen att förse spelen med svenska instruktioner på A4-papper såg ut är inte klarlagt, till exempel om Bergsala kopierade upp dem själva eller faxade dem till butikerna, men det är helt vedertaget att Nintendo i Japan inte befattade sig med A4-manualerna. Äkta när det handlar om A4-manualer är därför inte detsamma som äkta kassetter eller äkta manualer, det vill säga producerat av Nintendo i Japan, utan på sin höjd ”äkta Bergsala”, om så bara via fax. Äkta betyder då bara att pappret är från tiden när spelet såldes nytt i butik, och falskt betyder att någon har kopierat pappret efter att A4-manualerna blev värdefulla.

Fixeringen vid A4-manualer hänger samman med samlarnas strävan att ha en komplett samling svensksålda spel, men som Thomas Sunhede redogör för i boken NES-XX-SCN så var det bra många fler titlar som såldes utan anpassning i form av svenska instruktioner. Det faktum som många väljer att bortse från eller inte är medvetna om, är att EU-inträdet 1995 medförde att alla spel som var avsedda för andra EU-länder utan vidare kunde säljas också i Sverige, även om uppdelningen i PAL-A och PAL-B satte sina begränsningar för NES. Det har hursomhelst blivit så att samlarna låter A4-manualerna bestämma vilka spel som utöver SCN-spelen ska räknas till de svenska utgåvorna.

Är det kanske så att det synsättet nu håller på att överges? Kollar man på spelsamlarmarknaden så är det inte längre någon rusning efter A4-manualer till vare sig NES, SNES eller någon annan konsol, utan de flesta riktigt dyra avsluten ligger ett par tre år tillbaka. A4-manualerna är helt och hållet de nationella distributörernas påfund, och oaktat sällsyntheten kan man fråga sig om dessa verkligen hör hemma i en Nintendosamling. Visst är det många som också samlar på Bergsala, men det finns i alla fall fog för att avfärda A4-manualerna med orden ”Nej, jag samlar på Nintendo”.

Inte äkta Nintendo.

söndag 8 oktober 2017

SNES Classic Mini – en retrokonsol i ordets rätta bemärkelse

När jag skrev inlägget Retro vs kanon så var Game Boy Advance SP: Classic NES Edition det bästa exemplet jag kunde ge på en konsol som med rätta kunde kallas retro, av det skälet att den till utseendet efterliknar en gammal originalkonsol. Det var för knappt fem år sedan och inte kunde man då ana att återlanseringar av NES och SNES var förestående. Om själva originalen är det olämpligt att säga retro av anledningar som jag utvecklade i inlägget och begreppet undviks medvetet i Spelsamlarboken, men minikonsolerna överensstämmer mycket bra med innebörden av retro.

Nintendo Classic Mini: Super Nintendo Entertainment System, som är det fullständiga namnet på retrokonsolen, innehåller ett urval av de allra bästa spelen till konsolen, och är på så sätt både retro och kanon. Det är tydligt att kvalitetskriteriet har varit avgörande för urvalet och att man har valt att utelämna likartade spel som är sämre: man har med Mega Man X men inte sjuan, X2 eller X3; Donkey Kong Country är med men inte tvåan och trean; rollspel från japanska Square är med men inga från Enix eller från amerikanska Square; Street Fighter II Turbo är med men inget annat beat ’em up. Det finns därmed en stor spridning av spelserier och det är egentligen bara Star Fox som har sällskap av en regelrätt uppföljare.

Urvalet är helt säkert kanonbildande; de utelämnade spelen kommer mycket lättare att glömmas bort, även om de i själva verket håller högre kvalitet än några av dem som har tagits med. Det är egentligen bara Chrono Trigger som är så starkt i sig självt, bland annat i kraft av mycket högt värde på originalspelet och många återutgivningar, att exkluderingen här inte spelar så stor roll. För Pilotwings, Gradius III och Sim City med flera, som kvalitetsmässigt kan mäta sig med åtminstone några av de inkluderade spelen, är nederlaget betydande. Nintendo har eftersträvat spridning av såväl serier som genrer och i viss mån utvecklare, men då inte ett enda shoot ’em up i 2D finns med är det svårt att se varför Gradius III har utelämnats.

Utelämnat.
 
Spelen på SNES Classic Mini är amerikanska versioner och med det följer att namnen också är amerikanska. Det innebär att Final Fantasy VI nu får heta III också i Europa, vilket förmodligen inte hade blivit namnet om spelet hade kommit hit som det första i serien 1994/95. Amerikanska versioner innebär också att spelen uppför sig annorlunda. I regel går de snabbare, men Super Mario Kart är annorlunda på ett underligt sätt och inte så mycket snabbare som skillnaden mellan 50 och 60 Hz borde medföra; tiderna i Time Trial blir bara lite bättre. Istället är det en massa andra saker som skiljer, till exempel så slirar man mycket kortare tid om man gasar för tidigt i starten, och många sådana skillnader gör att man inte känner igen spelet.

Sladdlängden är också ”mini”, dvs snålt tilltagen, och handkontrollerna har inte samma kvalitetskänsla som originalen utan påminner mer om piratkopierade SNES jr. De har även en massa fula märkningar på baksidan, antagligen en konsekvens av omfångsrika regelverk som inte är till någon nytta alls egentligen, men sysselsätter mängder med kontorsråttor. Originalhårdvaran SNSP har inte ens CE-märkning.

Många symboler gör inte handkontrollen bättre.

onsdag 27 september 2017

Recension av Super Power, Spoony Bards, and Silverware

Jag hade inte riktigt klart för mig vad jag väntade mig av Dominic Arsenaults bok om SNES i fråga om vilka aspekter som skulle belysas eller vilka detaljer som skulle framgå, utom möjligen ”en djuplodande redogörelse för uppbrottet med Sony”, som jag skrev i ett tidigare inlägg om boken. Utifrån förhandsinformationen kunde man befara att boken i stort skulle handla om Nintendos förlorade marknadsandelar efter NES, och just berättelsen om marknadsandelar visade sig också få väldigt mycket utrymme i boken. Arsenault anser sig kunna peka på misstag Nintendo gjorde med SNES som förde med sig att det senare gick dåligt för Nintendo.

Problemet är att Nintendos marknadsandelar säger ganska lite om hur det går för företaget, och ännu mindre om kvaliteten på spelen de skapar. Någon kanske tror att Nintendo förlorade pengar när de förlorade marknadsandelar, men de har tvärtom varit fantastiskt framgångsrika på det området. Det var först på Gamecube som Nintendo inte infriade förväntningarna i fråga om spelkvalitet, men de gick med vinst ändå och att de inte överträffade sig själva i Super Mario Sunshine med flera spel kan knappast härledas till strategiska beslut rörande SNES.

Arsenault gör sitt bästa för att kritisera Nintendo och SNES och ägnar ganska många sidor åt att förmedla att SNES har svag hårdvara. Han lyckas hitta ett citat där en representant för Sunsoft påstår att de kallade SNES för ”fake 16-bit”; en åttabitare med ett fåtal 16-bitsfunktioner. Utöver det klagar Arsenault på klockfrekvensen och att den överdrevs i marknadsföringen, men sådan kritik framstår som trivial. Klockfrekvens är något som programmerarna har att ta hänsyn till, men för spelarna måste snabbhet mätt i uppstartstid vara långt viktigare. En noggrann genomgång gör gällande att senare konsoler (som underförstått har högre klockfrekvens) också utsätter spelaren för mycket längre väntan. Även effekterna av Arsenaults hyllade CD-ROM blir tydliga och understryker hur befängd hans kritik är.

Super Power, Spoony Bards, and Silverware går ut på att svartmåla, men då kritiken knappast biter är det svårt att se vad Arsenault uppnår med boken. Det känns inte som att man blir så mycket klokare av läsningen, särskilt inte när Arsenault ger sig på grava missuppfattningar (till exempel rörande bit och megabit på sidorna 78-79) och använder dem som halmgubbar. Det blir heller inte som med I Am Error att man kommer att hänvisa till boken och kolla upp saker i den, för sådan substans finns helt enkelt inte. 

Inte mycket att ha.

fredag 22 september 2017

Spoony Bards är här!

Sent omsider är SNES-boken i Platform Studies äntligen här! Den kommer säkert att uppmärksammas mycket på bloggen framöver, och efter I Am Error i samma serie är förväntningarna självklart höga.

Tillsammans med SNES Classic Mini, som släpps snart (i alldeles för litet antal), är det upplagt för en höst med väldigt mycket SNES.

Super Power, Spoony Bards, and Silverware

måndag 11 september 2017

Tillbakablick på RG 2010 med Gaminggrannar

Nu i september är det förmodligen ganska många av bloggens läsare som beger sig till någon mässa för det som har kommit att kallas för retrospel (ett egentligen felaktigt begrepp som nu är grundligt inarbetat). Retrogathering i slutet av månaden är pionjären bland de svenska mässorna av det slaget, och när Spelsamlarboken (där begreppet retro inte används alls) började säljas 2010 var Retrogathering den första mässan jag åkte till. Mässan hade starkare profilering mot hemdatorer än mot Nintendo, men jag tänkte ändå att det kunde finnas en målgrupp som gjorde det värt att åka till Stockholm, om så mest för att fler skulle få kännedom om boken. Retrogathering har nämligen några gånger hållits i Stockholm och över två dagar, och inte som nu i Västerås och en dag.

Det finns säkert en och annan besökare som uppskattar att kunna sova på saken och komma tillbaka dag två och göra affär, och när många besökare och utställare bor på samma hotell, som var fallet i Stockholm, så finns det även möjlighet till givande samvaro i samband med det. Så det finns absolut fördelar med att köra två dagar, men det innebär också betydligt lägre intensitet, framförallt dag två, och med tanke på att de sista två eller tre timmarna är lugna på alla endagsmässor så kanske man inte tycker att man kan motivera en andra dag bara för att vissa behöver sova på saken innan de gör affär. Men kanske för spelsamlarnas skull?

Ska man köpa en bok utgiven på eget förlag av en författare som inte är känd sedan tidigare finns det kanske en del att överväga; en sådan bok kan rentav visa sig innehålla särskrivningar. Nu gör Spelsamlarboken inte det, men det visste inte besökarna på Retrogathering 2010 (även om de hade möjlighet att bläddra i en bok). Några böcker blev i alla fall sålda, fler första dagen än andra, och en av köparna ville passa på att filma. Han hade nyligen startat en hemsida och Youtube-kanal med två andra och de kallade sig för Gaminggrannar. Numera är trion välkänd i spelsamlarkretsar och alltjämt mycket uppskattad för sina videor på Youtube, men på Retrogathering 2010 var de okända för mig. Videon som blev resultatet heter GamingGrannar.se @ RetroGathering 2010 och är faktiskt till större delen stillbilder, där ser man hur mycket tekniken har utvecklats sedan dess, men de har ändå lyckats förträffligt med att dokumentera mässan.

Den kanske inte omedelbart uppenbara men enorma skillnaden mot 2017 års mässor är att säljarna 2010 hade för avsikt att faktiskt få sålt merparten av det de hade med sig. Då kunde säljarna till större delen kategoriseras som samlare; inför årets RG fanns endast fem bord att boka till facilt pris för privatpersoner, så det kommer mestadels att vara företag som säljer antingen spelrelaterade prylar eller begagnade spel. Många av dem har ett rätt så likartat utbud. På Tradera yttrar sig samma fenomen, att mindre av handeln sker samlare emellan, i att fastprisannonserna tar över och att marknadspriser blir allt ovanligare till förmån för överpriser. Med marknadspriser menas då i huvudsak auktioner där flera budgivare deltar, som torde vara det närmaste spelsamlarmarknaden kommer verkliga marknadspriser (som är till exempel bitcoinkursen vid en given tidpunkt eller ett terminskontrakt på sojabönor).

En annan stor skillnad var att Swish inte fanns 2010 och att alla affärer därför gjordes med mynt och sedlar eller i viss mån byteshandel. Kontanterna som användes då är dessutom utbytta sedan dess och går inte längre att omvandla till kontobehållning, och fungerar därför inte i andra sammanhang heller. Det där med att ”cash is king” på RG gäller däremot fortfarande i viss mån, åtminstone fick jag ta emot hela tre tusenkronorssedlar förra året. Sådana sedlar är förvisso opraktiska när man köper småsaker, men för eftertraktade spel kan det rentav krävas flera stycken och då är det bra att det finns bankkontor som tillhandahåller alla valörer.

Men titta för all del på videon och hör mig säga ”ess-ness”. Det går ju att säga så med hänsyftning på Super NES, men det är ingen som gör det numera och jag blev själv lite förvånad när jag hörde mig uttala det så.

Jag på Retrogathering 2010. Från Gaminggrannars video.

onsdag 30 augusti 2017

Hur står det till med kvaliteten på spelandet?

När man diskuterar spelkvalitet är det nästan oundvikligt att någon för fram att denna var som bäst 1992, men vilket år vissa spel släpptes i Sverige säger egentligen ingenting om kvaliteten på spelandet, som är mycket svårare att uttala sig om. Möjligheten att ta del av högkvalitativa spel blir egentligen allt bättre, men av otaliga skäl är det inte många spelare som håller sig till kanon. Det utmärkande de senaste åren, och sommaren 2017 i synnerhet, är hur populära casinospelen har blivit.

Ditigala casinospel har funnits länge, det finns flera exempel bara till SNES (om än inte i svenska utgåvor), och varianter av enarmade banditer/slots dyker upp i väldigt många spel. Casinospel online däremot, som nu tycks vara den mest populära av alla spelgenrer, har sedan de introducerades för omkring 20 år sedan varit strikt separerade från övriga spelindustrin, både hos utvecklarna och hos spelarna och speltidningar etc. Åtskillnaden är i många fall grundad på ett aktivt ställningstagande. Så här skriver till exempel Sverok, som organiserar svenska spelföreningar, om casinospel: ”Det får inte vara hasardspel eller spel med inslag av ekonomisk spekulation, exempelvis Poker, Bingo, Black Jack samt ’Pay to win’ och ’Real economy games’. Spel i Sverok handlar inte om pengar, utan om att umgås och ha kul.”

Nu är det kanske ingen som vill bilda en förening för att spela på nätcasinon ihop, men vilka är egentligen Sverok att avgöra vad som är kul att spela? En stor skillnad mellan nätcasinon och övriga onlinespel är att nätcasinona har ordentliga resurser till moderering och kundtjänst, vilket medför att man kan förvänta sig en god ton och vettigt uppförande i interaktionen med andra spelare. På så sätt får man som spelare tillbaka mycket av de spenderade pengarna i form av service och välfungerande och rättvisa spel.

Alex Kerr gör i boken Dogs and Demons om Japan gällande att ”rural villages have been submerged in a sea of industrial waste” (s.14). Eftersom den japanska landsbygden är dränkt i industriavfall är det bara i tv-spelens miniatyrträdgårdar (hakoniwa) som japanerna kan uppleva naturen. Att avfallshavet är så utbrett beror på att japanerna konsumerar så mycket, och att det till stor del är prylar som kräver mycket resurser att framställa. På nätcasinon bränner man pengarna direkt där och då och får inte alla dessa onödiga prylar, som både är resurskrävande vid tillverkningen och besvärliga för ägaren att sortera undan. Nätcasinon erbjuder ytterligt resurseffektiv konsumtion.

Casinospelens frammarsch de senaste åren, med ett tydligt lyft 2017, sker parallellt med att tv-spelsbranschen faktiskt mer och mer närmar sig casinona, bland annat genom att möjliggöra (och uppmuntra till) betalning i spelen. Prestandasträvan känns också igen: bilder per sekund, upplösning och effekter är viktiga även för casinospelen. Sedan omkring år 2000 är prestandaförbättringar inte till gagn för spelbarheten, utan används istället till att göra spelaren till mer av en passiv betraktare, men ändå är det där branschen vill att fokus ska vara. Sedan är det fortfarande långt spelbarhetsmässigt mellan låt säga smartphonespelet Super Mario Run och en slot som kan ställas in på att snurra automatiskt (vilket torde innebära den ultimata frånvaron av spelbarhet), men även om det kan tyckas hårt att jämföra med Super Mario World och Vegas Stakes på SNES så är det svårt att komma ifrån att casinospelens framgångar de senaste åren är ganska välförtjänta.

Så beträffande kvaliteten på spelandet är min bedömning att den nu är den sämsta sedan 1970-talet, eller kanske precis före kraschen 1983, mer på grund av smartphonespel generellt än just casinospel. Man ska ha klart för sig att casinospel ofta måste styras av en slumptalsgenerator och att det av den anledningen inte finns mycket utrymme för spelbarhet. När det finns slots i tv-spel är det vanligt att spelaren får stanna varje hjul för sig, till exempel, men onlineslots kan inte tillåta sådana skicklighetsmoment. Man får ta genren för vad den är och utifrån sina förutsättningar kan casinospelen inte betraktas som undermåliga. Men även om det är bättre för miljön att spela på nätcasino än att okynneskonsumera på köpcentrum, som ofta är alternativet, så betyder inte det att nätcasinon är det optimala stället att spendera sina pengar på. Inte ens med ett strikt miljöperspektiv och god vilja kan man se några fördelar för nätcasinon visavi SNES, till exempel.

Till yttermera visso återvinningsbar!
Relaterat: Gameplay eller spelbarhet?

onsdag 19 juli 2017

Nya rekord i F-Zero X

Några små förbättringar och några rejäla.


Man har möjlighet att spara ett enda spöke på kassetten, men väljer man att spela ”With Ghost” och kör samma bana flera gånger, så kan man möta upp till tre spöken från tidigare lopp. Med dessa på banan får man kontinuerligt och omedelbart veta hur man ligger till och om man vinner eller förlorar på en viss manöver etc. Ett alternativ är att köra mot Staff Ghost och spöket man vanligen ser i mina videor är just Staff Ghost. På Port Town nyligen fullföljde jag emellertid två lopp som var bara lite sämre än rekordet, innan jag till slut slog rekordet. Man kan närstudera alla tre loppen och se att även om det är små skillnader i sluttider, så skiftar avståndet till spökena en hel del under loppets gång. Man bör ha koll på att tiden i orange och grönt avser det vinnande spöket och inte det ledande för stunden; man kan alltså ha ett spöke före sig och ändå ha minus på den tiden. Gällande varvtiderna så är det normala att sista varvet är klart snabbast, eftersom man har högre fart med sig från andra varvet på grund av boost. Port Town är annorlunda och där har man i idealfallet högre hastighet på upploppet (sista raksträckan) än vad man uppnår med enbart boost, och fartpilen gör att man har hög fart även när man påbörjar andra varvet.


I F-Zero X finns det korridorer i luften som förhindrar att man tar ohederliga genvägar. Det går bra att ta luftvägen så länge man inte avviker för mycket från banan, men försöker man på Rainbow Road gena som i Mario Kart 64 – banan är densamma i dessa båda spel – så kraschar man. På Red Canyon 2 vinner man enormt mycket på att ta luftvägen istället för att följa banan, men samtidigt är det väldigt vanskligt; styr man för långt ifrån banan kraschar man. Det gäller alltså att hålla sig inom den osynliga korridoren.


CRT-tekniken är förträfflig på många sätt, men tyvärr uppfattar digitalkameran flimmer och mörka partier etc som inte finns där i verkligheten. Kanske kan man se det som ett tillkortakommande för kameran snarare än för CRT-tekniken, men samma kamera har inte motsvarande problem med LCD- och plasmaskärmar.

torsdag 22 juni 2017

European-style JRPG

De fyras formel först
för att se vems makt som är störst!

Undinen skall slingra och sno,
salamandern skall brinna,
sylfen försvinna,
gnomen sträva och gno.


Den litterärt bildade känner kanske igen texten ovan, men SNES-fanatikern bör komma att tänka på ett visst spel. Från manualen, SNSP-K2-SCN:


Nu är det här översättningar som betraktas, från tyska till svenska av Britt G. Hallqvist och från japanska till engelska av Ted Woolsey, men fyra matchningar av fyra är så pass bra att man inte gärna kan tvivla på varifrån Square har lånat. En koll av namnen i japanska Seiken Densetsu 2 visar att Sylphid heter Jiñ på japanska (ジン med katakana). Det namnet kan mycket väl vara hämtat från en japansk översättning av Faust, men en djupdykning i japanska översättningar av Faust förefaller inte nödvändig. (På den länkade hemsidan kan man för övrigt också se att den tyska översättaren har hittat på helt egna namn, Vesuvio för Salamando exempelvis, något som kanske bidrar till det låga värdet på NOE-kassetten.)

Japaner är bra på att låna från olika håll och tider och sätta ihop det till något eget. Ofta är det egna de skapar så enhetligt att det inte märks varifrån de har lånat eller ens att de har lånat. Det har de i så fall gemensamt med Goethe, som inte alls skapade Faust från grunden eller var först med att sammanställa materialet i en bok (se t.ex. Marlowes Faust), men han gjorde det bättre än någon annan. Och Undine var nästan lika gammal på Goethes tid som nu. Ändå kan det bli besvikelse och missnöje när det uppdagas att något är lånat, som med Ocarina of Time och Wonder Boy. Sådana reaktioner är i regel helt obefogade.

Square är kända för det som brukar kallas för japanska rollspel, men influenserna till deras fantasivärldar verkar i stor utsträckning kunna härledas till det europeiska kulturarvet, varom japanerna tycks besitta större kunskaper än européerna själva, åtminstone utvecklarna på Square visavi europeiska spelare och spelrecensenter. Om man i Europa inte kan mäta sig med japanerna i spelutveckling så är det kanske en tröst att japanerna behöver Europa för att fylla spelen med innehåll, alltifrån arkitektur och möblering till karaktärernas pigmentering, men nog är det paradoxalt i att Square som på SNES-tiden visade så litet intresse för Europa samtidigt så att säga fyllde sina spel med Europa.


Bonus:
Förutom SNSP-K2-SCN finns ju även NES-K2-SCN, och vad hittar man längre upp på sidan med det inledande citatet om inte följande:

Mot Satans oäkta yngel har
jag Salomos nyckel till försvar.

lördag 3 juni 2017

Kommande SNES-bok i Platform Studies

Böckerna i serien Platform Studies, där humanister går på djupet med olika datorplattformar (däribland spelkonsoler), följer egentligen inte någon kronologi i utgivningen, men två år efter NES-boken I Am Error och åtta år efter Racing the Beam om Atari VCS väntas en SNES-bok utkomma i augusti. Super Power, Spoony Bards, and Silverware, som blir bokens namn, verkar av vad som framgår av förhandsinformationen rikta in sig på Nintendos väg bort från den dominerande ställning de hade under konsolgeneration 3, med huvudsaklig utgångspunkt i hårdvaran (plattformen). Man får förmoda att en djuplodande redogörelse för uppbrottet med Sony är att vänta, där Nintendo valde lagring på kassetter istället för på CD-ROM och sedan fortsatte på den inslagna vägen även under generation 5. (Skivor kan emellertid visa sig vara en parentes, som ingen kommer att sakna när de inte längre har någon fördel visavi kassetter avseende lagringsutrymme, men väl nackdelar avseende laddningstid.)

Nintendos marknadsandelar har givetvis haft betydelse för spelandet, kanske främst relaterat till tredjepartstillverkarnas satsningar, men för den sakens skull medför ett starkt Nintendo, som under generation 7, inte nödvändigtvis att kvaliteten på spelandet höjs. Under SNES-eran hade Nintendos motvilja mot skivor i vilket fall inte fått genomslag, utan högkvalitativa spel fortsatte att produceras även efter att konkurrenter hade börjat med skivor. Däremot blev effekten stor på NUS. Författaren Dominic Arsenault måste antagligen förhålla sig till att Nathan Altice i I Am Error hade långa utläggningar om emulatorernas ursprung, synthistoria och speedrunning med mera som precis lika gärna hade kunnat vara en del av en bok om SNES; Arsenault kan därför i sin bok behöva belysa andra aspekter för att inte överlappa I Am Error. Förhoppningsvis kan boken vara relevant ändå.

torsdag 11 maj 2017

Svårigheten att källförteckna arkadspel

Nathan Altice gör stor sak av källförteckningen i sin bok I Am Error. Bokens appendix (A och B), noter, källförteckning och register ger sammanlagt nästan 100 sidor efter efterordet. Ändå tvingas han medge att källhänvisningarna inte uppfyller hans egna kriterier, på sidan 337: ”And I AM ERROR inevitably fails on this account. Chapter 2 alone lists dozens of arcade games, most with their own peculiar hardware architectures.”

Altice vill nämligen i källförteckningen ha med detaljerade uppgifter om lagringsformatet, alltså mappers med mera när det gäller NES-kassetter och motsvarande för arkadspel. Han skriver (på sidan 335) att om man i en källförteckning bara uppger utvecklare, titel och utgivningsår för ett spel så är det att jämföra med att för Krig och fred skriva: ”Tolstoy, Leo. War and Peace. 1869.” För svenskt vidkommande finns det i Tolstojs andra stora verk, Anna Karenina, en kort passage som kan användas för att belysa hur viktigt det är att vara mer specifik än så i sina hänvisningar. I en tidigare svensk översättning gjord av Sigurd Agrell finns det mot slutet av elfte kapitlet i åttonde delen i Anna Karenina II en replik som har blivit något av ett bevingat uttryck: ”Den ene lever bara för det foder han själv behöver, en sån som Kirillov – han bara fyller sin egen våm.”

Bland skånska gourmander med litterär bildning är det populärt att med hänsyftning på denna passage i Anna Karenina säga att man fyller sin våm, eller, i perioder av mer måttfullt ätande, säga exempelvis att man fyller våmmen till lunch och idisslar resten av dagen. Men bestämmer man sig för att kolla i Anna Karenina och får en nyare översättning i sin hand, så står det istället att Kirillov fyller sin buk. Buk är ju ett helt vanligt ord att använda om människor och inget som ger någon förutsättning att idissla. Vilket ord Tolstoj verkligen valde tycks ingen veta, men bland bloggens många ryska läsare kan man tycka att det borde finnas någon som kan leta upp originaltexten från 1877 och meddela Tolstojs ordval. Kommentarsfältet är öppet.

Hursomhelst så förmår Altice alltså inte presentera samma detaljerade källförteckning av arkadspel som för NES, och i analogi med Anna Karenina så kan det finnas skillnader också mellan arkadspel som gör att man behöver en tydligt specificerad källa. Nu pratade jag inte med Ludde Nordenskjöld om källförteckning av arkadspel när vi var på Retrospelsmässan härförleden, men hans bok Insert Coin har inte en lika vetenskaplig framtoning som I Am Error har, och handlar inte i första hand om arkadspelen i sig utan om deras plats i det svenska samhället (och Automatspelslagen). Jag tänkte annars att Insert Coin kunde ha något att tillföra där I Am Error kommer till korta, men det är ju valfritt för författare och förlag att ange källor och i så fall hur noggrant, och för Dokument Press är källhänvisningar uppenbarligen inte ett lika prioriterat område som för MIT Press.

En av Sebastian Petterssons bilder från Retrospelsmässan. Samtliga bilder i full storlek (8120x3000) finns på Google Drive.

torsdag 27 april 2017

Tidigare genomgångar av Traderas tv-spelsmarknad

Regelbundna genomgångar av Traderas spelmarknad var 60:e dag (så länge som auktioner finns kvar för beskådan efter att de avslutats) har varit ett inslag på Spelsamlarbloggen sedan starten 2011. Idag var det egentligen dags för ännu en sådan, men som jag flaggade för i samband med den förra så blir det ingen, eftersom det så kallade gamla Tradera har stängts och den nya, smartphone-anpassade varianten är mycket sämre, knappt möjlig, att arbeta med.

Här kommer istället en sammanfattning med länkar till alla tidigare genomgångar, där man kan följa sin favoritkategori flera år tillbaka och se hur spelsamlarmarknaden har utvecklats med mera. Man kan se att tv-spelshandeln minskar sedan ett eller ett par år tillbaka, för NES och SNES till och med rejält. Om minskningen på Tradera är representativ för handeln i stort har jag inte lyckats utröna, men hur det förhåller sig därmed kan man nog få en bild av på Retrospelsmässan: blir mässan en succé så är det ingen tvekan om att det är Tradera det är fel på. Tradera blir hursomhelst allt mindre intressant att följa när dessutom fastprisannonserna tar över, så det finns gott om anledningar att avsluta den löpande bevakningen av handeln där.


30 aug 2011: Spelsamlarmarknaden på Tradera sommaren 2011


28 okt 2011: Traderas spelmarknad sept-okt 2011


28 dec 2011: Spelmarknaden på Tradera under julhandeln 2011


27 feb 2012: Traderas spelmarknad jan-feb 2012


29 apr 2012: Traderas spelmarknad mars-april -12


27 jun 2012: Traderas spelmarknad maj-juni 2012


26 aug 2012: Traderas spelmarknad sommaren 2012


25 okt 2012: Traderas spelmarknad sept-okt 2012


1 nov 2012: Uppsamlingsheat för sista veckan i oktober


31 dec 2012: Traderas spelmarknad november-december 2012


2 mar 2013: Traderas spelmarknad under januari och februari


2 maj 2013: Traderas spelmarknad under mars och april 2013


1 jul 2013: Traderas spelmarknad under maj och juni 2013


30 aug 2013: Traderas spelmarknad sommaren 2013


29 okt 2013: Traderas spelmarknad sept-okt 2013


28 dec 2013: Traderas spelmarknad november-december 2013


27 feb 2014: Traderas spelmarknad under januari och februari 2014


28 apr 2014: Traderas spelmarknad mars och april -14


27 jun 2014: Traderas spelmarknad under maj och juni -14


26 aug 2014: Traderas spelmarknad sommaren 2014


25 okt 2014: Traderas spelmarknad september oktober -14


2 nov 2014: Tradera sista veckan i oktober


1 jan 2015: Spelmarknaden på Tradera under julhandeln 2014


2 mar 2015: Traderas spelmarknad i början av 2015


2 maj 2015: Traderas spelmarknad under mars och april 2015


30 jun 2015: Traderas spelmarknad under maj och juni 2015


28 okt 2015: Traderas spelmarknad under september och oktober


27 dec 2015: Traderas spelmarknad under julhandeln 2015


25 feb 2016: Traderas spelmarknad under januari och februari


25 apr 2016: Tradera spelmarknad under mars och april


24 jun 2016: Tradera maj-juni 2016


1 jul 2016: Tradera sista veckan i juni


30 aug 2016: Traderas spelmarknad sommaren 2016


29 okt 2016: Traderas spelmarknad under september och oktober 2016


28 dec 2016: Traderas spelmarknad i slutet av 2016


26 feb 2017: Traderas spelmarknad januari och februari 2017


söndag 16 april 2017

Automatspelslagens avskaffande avlägset


Under fjolåret ägnade sig Retrospelsmässans planeringsgrupp åt att bilda opinion för att få bort en lag som ställer krav på den som vill tillhandahålla elektroniska spel för gäster eller kunder i sin verksamhet. Nu drygt ett och ett halvt år efter att initiativet presenterades är det svårt att säga om det har lett någonvart. Namninsamlingen har drygt 1500 underskrifter, inte min, men det verkar inte troligt att en ämbetsman kommer att stå på Retrospelsmässan och riva sönder ett papper med Automatspelslagen, som den kallas, för att visa att den upphör att gälla.

För lagar gäller att överträdelser beivras i särskilt stor utsträckning när överträdaren är beroende av någon form av tillstånd eller subvention som enkelt kan dras in, eller när böter eller vite kan utdömas utan större ansträngning. Att bryta mot Automatspelslagen ger således en påföljd av något slag lika säkert som om man parkerar bilen fel, om än inte lika fort, och ägaren till ett ställe måste först betala skatt för att finansiera Lotteriinspektionen, och sedan böter när Lotteriinspektionen finner att lagen inte följs. Klart att få är sugna på det.

Lagar stiftas ofta som en reaktion på något tekniskt genombrott och blir sedan svåra att tillämpa när tekniken utvecklas vidare. Automatspelslagen tillhör en av de obsoleta, men det går i princip inte att få gehör för önskemål om minskad regelbörda, inte på något område. I stort sett alla som uträttar något i verkligheten, snarare än vid ett skrivbord, tycker att de har för mycket regler att förhålla sig till, men snåriga regelverk sysselsätter mängder med jurister som livnär sig på det som är till besvär för dem som uträttar något i verkligheten. Oaktat Automatspelslagens exitens kommer den ackumulerade bördan av lagar, regler, förordningar, direktiv, styrdokument, klausuler och så vidare att fortsätta tillta. Det blir alltmer ett kontorsråttornas välde där arbetet styrs av rent påhittade behov. Någonstans finns förmodligen en intention att göra det bättre för slutkunden eller i någon mening samhället (Automatspelslagen syftar bland annat till att främja föreningslivet), men juristerna skapar på egen hand inget välstånd när de för vilka lagarna skrivs väljer eller tvingas att lägga ner.

söndag 19 mars 2017

Retrospelsmässan satsar på rekordtillströmning

När Retrospelsmässan kommer tillbaka, två år efter förra upplagan, är det i en ny lokal på Frihamnspiren i Göteborg som rymmer betydligt fler säljare och besökare än tidigare. Tidigare har det som bekant funnits många fler som vill sälja än det har funnits bord – se t.ex. detta inlägg. Nu har antalet bord ökats rejält till 149 stycken, och det är fortfarande drygt 20 stycken som är vita på kartan (ej bokade får man förmoda). Reglerna säger att man inte får boka mer än ett bord om man inte köper ett sponsorpaket, så det blir många olika säljare och förhoppningsvis många olika saker som saluförs.

Mot bakgrund av den svaga utvecklingen för Traderas spelmarknad kan det tyckas tveksamt att expandera Retrospelsmässan, men egentligen bara under förutsättning att Tradera är en tillförlitlig indikator på intresset för NES och SNES med mera överlag; nu finns det emellertid goda skäl för både köpare (fastprisannonserna tar över) och säljare (hög provision) att välja bort Tradera och minskande aktivitet där kanske är en isolerad företeelse. Aktiviteten på sndb är inte heller någon god indikator, då antalet besökare på Retrospelsmässan tidigare har överstigit antalet sndb-medlemmar flera gånger om.

Jag har i alla fall bord på mässan (nummer 89) och hoppas förstås att satsningen på en större mässa går hem. För återkommande besökare kommer det antagligen att finnas nytt att upptäcka också i mässdelen, eftersom organisationen bakom mässan har ändrats ganska mycket. 

Marknad på SNES.

söndag 26 februari 2017

Traderas spelmarknad januari och februari 2017

Så här fördelar sig auktionerna och annonserna när man söker på avslutade både med och utan bud, med 1 krona som lägsta pris. Auktionerna och annonserna är något färre än för ett år sedan, men i flera kategorier har det hänt ganska mycket. Både NES och SNES har krympt ordentligt.

TV-spel & Datorspel: 91200
Nintendo Wii: 9921
PlayStation 3 - PS3: 9332
Xbox 360: 8705
PlayStation 2 - PS2: 8168
PC-spel: 7802
Nintendo - NES: 7389
PlayStation 4 - PS4: 6430
Super Nintendo - SNES: 4238
Nintendo 64: 2947
Xbox One: 2823
Nintendo DS: 2678
PlayStation - PSone: 2328
Övrigt: 2124
Game Boy: 1942
Nintendo Gamecube: 1923
Nintendo Wii U: 1804
Xbox: 1733
Sega - Mega Drive: 1684
Nintendo 3DS: 1660
Game Boy Advance: 1253
Övriga märken: 1078
PlayStation Portable - PSP: 748
Sega Dreamcast: 641
Sega - Master System: 508
PlayStation VITA: 473
Pocketspel: 421
Litteratur: 345
Mac-spel: 27

Men det är alltså utbudet, och när man sorterar bort allt utan bud ser det ut så här:

TV-spel & Datorspel: 31285
Nintendo Wii: 4319
Nintendo - NES: 3631
PlayStation 4 - PS4: 2976
PlayStation 3 - PS3: 2926
Xbox 360: 2210
Super Nintendo - SNES: 1878
PlayStation 2 - PS2: 1639
Nintendo 64: 1455
PC-spel: 1246
Xbox One: 1130
Nintendo DS: 832
Nintendo Wii U: 832
Game Boy: 772
Sega - Mega Drive: 771
PlayStation - PSone: 649
Nintendo Gamecube: 626
Nintendo 3DS: 602
Övrigt: 519
Game Boy Advance: 428
Xbox: 402
Övriga märken: 331
Pocketspel: 281
PlayStation Portable - PSP: 193
Sega - Master System: 191
Sega Dreamcast: 176
PlayStation VITA: 174
Litteratur: 88
Mac-spel: 7

Här är den procentuella minskningen för NES och SNES mycket större: NES hade för ett år sedan 5637 sålda objekt, SNES 3318. NES är därmed bara lite större nu än SNES var då. Faktum är att inte någon tidigare genomgång av Traderas marknad visar så här låga siffror för NES och SNES under motsvarande period (januari och februari), så det ser ut som att Tradera blir allt mindre relevant som handelsplats för spelsamlarna. Helt visst är att sndb inte har vuxit i paritet med Traderas minskning, så man kan anta att handeln med NES och SNES som helhet har minskat kraftigt det senaaste året. Facebook sägs förvisso ha vuxit, helt oförklarligt, men hur mycket?

Nåväl, till specifika dyra objekt per kategori. Lägsta pris 1000 kronor och minst ett bud ger följande resultat:

TV-spel & Datorspel: 1277
Nintendo - NES: 243
PlayStation 4 - PS4: 240
Nintendo Wii U: 103
Xbox One: 102
Nintendo 3DS: 95
Super Nintendo - SNES: 81
PlayStation 3 - PS3: 66
Nintendo Wii: 55
Nintendo 64: 45
PlayStation VITA: 31
Pocketspel: 25
Övriga märken: 24
Xbox 360: 23
Övrigt: 22
Sega - Mega Drive: 20
Nintendo Gamecube: 18
PC-spel: 17
Game Boy: 11
Game Boy Advance: 9
PlayStation - PSone: 9
PlayStation 2 - PS2: 9
Sega Dreamcast: 8
Nintendo DS: 7
Sega - Master System: 6
PlayStation Portable - PSP: 3
Xbox: 3
Litteratur: 2

NES i topp alltså, fortfarande ”dopad” av återutgivningen, följt av fyra konsoler tillhörande den åttonde (nuvarande) generationen och sedan SNES. Eftersom den senaste konsolgenerationen alltid har förhållandevis höga priser på hårdvaran, och har försvinnande få spel med samlarvärde (enstaka ”limited edition” och ”collectors edition” som också har höga nypriser) så är SNES som alltid solklar tvåa som samlarkonsol. NUS lika klar trea (vissa vill hävda Game & Watch, men med en femtedel så många sålda objekt som NUS totalt sett har de inte mycket att komma med).

Av kategorierna försvinner bara Mac-spel, som ju borde ingå i Övrigt eller Övriga märken, medan båda objekten i Litteratur är Nintendobiblioteket 4, som kostar strax över tusenlappen om den är i bra skick (men inte ny). I de följande tre kategorierna Xbox, PSP och Sega Master System finns inget att lyfta fram, och i Nintendo DS är det som tidigare Pokémon Heartgold och Soulsilver som säljs för över tusenlappen. Dreamcast och PS2 har bara konsolpaket.

I PS One är Castlevania – Symphony of the Night det enda enskilda spelet; fyra stycken såldes för mellan 1200 och 1589 kronor. Det är ju känt som ett av de bästa spelen till konsolen, men så här överlägset prismässigt har det inte varit tidigare. GBA har bara paket, med eller utan konsol. I Game Boy märks det att fler har upptäckt hur bra Game Boy Micro är, för den är nu den dyraste Game Boy-konsolen. Bamse är kanske inget förstahandsval att spela på Game Boy Micro, men det blev det dyraste spelet nu med sina 3454 kronor.

PC har lite olika WoW-utgåvor för ett par tusen, inget speciellt. Resident Evil (i sån där stor kartong som var standard på 90-talet) har inte setts på den här nivån tidigare. I Gamecube såldes Zelda Four Swords och Mario Party 7 för tusen och någon hundring. I Mega Drive finns några stycken enskilda spel för upp till cirka 1500 kronor, samt ett par ganska stora paket. I Övrigt finns inget speciellt. I Xbox 360 har bara konsolpaket sålts.

I Övriga märken finns en del spel till Saturn. Någon kanske fortfarande väntar sig att Radiant Silvergun ska vara exceptionellt dyrt, men det gick för 1400 kronor. Dyraste spelet till ”övriga märken” var The Great Giana Sisters, som inte var placerat i Övriga märken utan i Retrodatorer (en kategori utanför TV-spel & Datorspel). Det kostade 2701 kronor. I Pocketspel finns inte så mycket mer än Mickey Mouse Panorama, som såldes för utropspriset 6000 kronor. PS VITA har bara konsolpaket.

Nintendo 64 består till övervägande delen av konsolpaket, med bara 11 objekt i underkategorin Spel. Zelda Special Value Pak nådde bara 2703 kronor, ganska lite för ett så ovanligt objekt. Bland spelen ser man ett komplett Conker’s Bad Fur Day för 1414 kronor, vilket är billigare än vad lösa kassetter har gått för tidigare, men så var också kartongen mycket sliten. Starcraft 64 var till salu ett par gånger utan att reservationspriset uppnåddes, men sedan blev priset 4950 kronor i auktion utan reservationspris.

I Wii och PS3 finns det inget att lyfta fram.

I SNES hänvisas det i en auktion rörande Zelda Gold Pack till ett tv-program (”Bytt är bytt”) där någon ska ha kommit med en värdering som saknar förankring i faktiska affärer med spelet. Även om många tv-tittare tror på det som visas och sägs i tv så tror de kanske mer på värderingen när de ska sälja än när de ska köpa. I alla fall har spelet ännu inte blivit sålt. Nu fanns det emellertid ännu ett Zelda Gold Pack till salu, och där lyckades köpare och säljare hitta en prisnivå som passade båda, nämligen 25 000 kronor. Köparen Gamecet var samma som köpte Zelda Special Value Pak för 2703 kronor, och de här två objekten är det enda han har köpt på Tradera, så det är en samlare som tycks ha sin inriktning klar.

I kategorierna 3DS, Xbox One, Wii U och PS4 finns i stort sett inget att uppmärksamma. Några enstaka är The Last Guardian Collectors Edition och Final Fantasy XV Ultimate Collector's Edition i PS4, och Fire Emblem Fates Limited Edition i 3DS.

I NES finns det fortfarande väldigt många NES Classic Mini, återutgivningen från 2016 som Nintendo tycks ha gravt underskattat efterfrågan på. Uppskattningsvis såldes drygt ett hundratal på Tradera under januari och februari, väldigt högt över nypriset på 800 kronor. Det ovanligaste av Bergsalas ESP-spel, Double Dragon, såldes för 5234 kronor, vilket är lite om man jämför med för två år sedan men mycket om man jämför med för fem år sedan. Priset var nu i paritet med nästan 20 gånger vanligare Donkey Kong för 5100 kronor, som var i mycket bättre skick. Mr. Gimmick finns faktiskt inte med bland de dyraste titlarna den här gången. Det beror mest på att det inte såldes något komplett exemplar, men det kan också vara så att fler och fler saknar de extra ljudkanalerna som det japanska originalet har, vars betydelse framgår tydligt om man jämför japanska musiken med den i SCN-versionen. Nathan Altice skriver om Gimmick i boken I Am Error att ”as an NES game pak, the game received a mapper downgrade to Sunsoft’s FME-7, identical to the 5B minus the audio channels. As with most NES porting casualties, Gimmick!’s exceptional gameplay survived, but its distinctive voice was lost.” Nu har väl I Am Error inte fått någon vidare spridning bland svenska samlare, men vetskapen om ljudkanalerna kan ju finnas ändå.

Det här kan vara den sista genomgången av det här slaget. Det beror inte på den kraftiga nedgången i handeln med NES och SNES, men det är lägligt för Spelsamlarbloggen att det som förefaller vara en betydande marginalisering av Tradera sammanfaller med det som gör bevakningen av Tradera orimligt besvärlig, nämligen nedstängningen av den gamla varianten som är aviserad till 28 februari (alltså i övermorgon). Därefter ska man bara komma åt Tradera via den nya, smartphone-anpassade varianten, som inte erbjuder de funktioner och gränssnitt som behövs för att man någorlunda smidigt ska kunna överblicka marknaden.

torsdag 2 februari 2017

Nordiska utgåvor inte alltid givna att föredra

De senaste veckorna har en enkät varit aktiv på bloggen. Frågan och utfallet ser ut så här.

 


Vilken utgåva av Street Fighter II Turbo till SNES föredrar du?


Brittisk (SNSP-TI-UKV)
  2 (50%)

Nordisk (SNSP-TI-FAH med finsk svartvit manual)
  2 (50%)

Annan
  0 (0%)

Votes so far: 4
Poll closed

Parallellt ställdes (ungefär) samma fråga på sndb och då blev svaren så här.


Och så två bilder som visar de båda alternativen (ett tredje alternativ var tydligen inte aktuellt för någon). 



Försöker man att bortse från kontexten som det nutida spelsamlarklimatet innebär så är det svårt att landa i något annat än att UKV-utgåvan är den klart bättre: manual i färg och ingen missvisande text på kartongen. Ej heller fransk text på kassetten. Men nu är det vanligt att man väljer en nordisk utgåva alla gånger om sådan finns, även om den råkar vara finsk och man inte kan mer än att räkna till tre och säga ”får ej övertäckas” på finska.

Undersökningen hade kunnat visa att det för SNES spelar mindre roll om ett visst spel har haft nordisk release av officiell art, men med mycket få röster får man istället se hur marknaden hanterar den finska FAH-utgåvan. Street Fighter II Turbo når inte långt över tusenlappen i UKV-version (som är den som i avsaknad av SCN-version listas i Spelsamlarboken), men är den finska utgåvan mycket ovanlig så behöver inte UKV-priset vara någon vägledning.

onsdag 18 januari 2017

Sidan Dyraste spelen uppdaterad

Sidan Dyraste spelen någonsin på den svenska marknaden är nu uppdaterad med spel som har sålts för minst 10 000 kronor de senaste månaderna. En del affärer väljs bort därför att försäljningen inte har skett öppet och informationen är otillräcklig. Helst ska det gå att följa budgivningen och om budgivning inte har skett så bör åtminstone alla uppgifter kunna fyllas i för att det ska vara lönt att ta med affären.

Som påtalats tidigare så är affärerna med de högsta köpeskillingarna ingen vidare indikator på värdet, för de genomsnittliga priserna – även med hänsyn till skick – är mycket lägre. I många fall är det två budgivare som har dragit iväg så att den tredje högsta hamnar på kanske hälften av det vinnande budet. Ändå är sidan och inlägg som handlar om de dyraste spelen de mest lästa på bloggen, förmodligen för att många sökningar leder dit.

Bland de nu tillagda spelen finns World of Warcraft, som med 17100 kronor är jättemycket dyrare än något annat PC-spel. WoW torde med sin stora skara synnerligen hängivna spelare ha jämförelsevis väldigt många spelade timmar, men det är förstås omöjligt att säga säkert om det är det mest spelade spelet. Hursomhelst visade det sig även ha högt samlarvärde, och det är därmed inte längre enbart Nintendo på listan.

söndag 1 januari 2017

Altice och emulatorerna

”En Super Mario World-romfil är inget annat än en äkta datorbaserad piratkopia, och att tanka ner en sådan är lika fel som att ladda hem The Legend of Zelda: Majora’s Mask eller Golden Sun. Vill man ha ett rent samvete och visa respekt för sig själv samt utvecklarna undviker man att begå sådana brott.”

- Sigge Huaman på Super PLAYs postsida, september 2002

Bakgrunden till Sigge Huamans brev var att Super PLAY i det föregående numret, ett nummer ägnat åt spelhistoria, hade publicerat adressen till en hemsida där man kunde ladda ned en SNES-emulator. Brevet, och Tommy Rydlings svar på det, är intressant därför att det visar hur liten tolerans det fanns för emulatorer på den tiden. Fortfarande är det inte många som säger sig spela mycket NES på emulator, och i de svenska böckerna om NES nämns emulering nästan inte alls.

Därför blir man förvånad när man läser I Am Error och finner att författaren Nathan Altice formligen frossar i emulatorer, och att han gör vetenskap av det. Till exempel så används emulatorer för att studera hur spelen är uppbyggda av bakgrunder och sprites, och roms utgör en stor del av källförteckningen.

Altice påtalar flera gånger att Family Computer inte låter sig avgränsas till de processorer och kretskort som utgjorde den ursprungliga enheten. Entertainment System i USA och Europa är annorlunda uppbyggda och därutöver finns Sharp Twin Famicom och en hel del annan hårdvara som kan spela Famicom- och NES-kassetter. Därifrån vidgas fältet till att även omfatta hårdvara som kör NES-spel i digital form, till exempel senare generationers Nintendokonsoler och datorer med emulatorer. Och slutligen blir det även ett kapitel om TAS. Det är oturligt för Altice att NES Classic Mini utkom så kort efter boken, för återlanseringen torde ha ganska stor inverkan på många av de resonemang som förs i boken.

Altice är tydlig med att boken inte gör någon ansats till att vara heltäckande i fråga om sådant som vilka titlar som förekommer, utan varje nämnd titel ska vara av betydelse för det större sammanhanget. Det formuleras kärnfullt på sidan 8 i boken: ”Similarly, hardware and software examples are not chosen based on their gameplay merits or review metrics, but according to their relevance to the platform-specific topic. Fortunately, some of the best and most critically acclaimed games are also the most interesting to study.”

Kollar man i registret i slutet av boken ser det ut som att cirka 60 titlar nämns, de utmärker sig med kursiv stil, men ganska många fler nämns i förbifarten någonstans i boken, även en hel del arkadspel och spel till andra konsoler. Det finns som bekant en annan författare, Pat Contri, som tycker att alla titlar måste inkluderas för att det ska vara ”ultimate”, men min åsikt är att det är mycket bättre att skriva om de spel som faktiskt är betydelsefulla. I I Am Error hittar man alltså inget om svenska storsäljare som Teenage Mutant Hero Turtles och Chip ’n Dale, eller svenska kassa samlartitlar som The Lion King och Captain Skyhawk. Däremot får exempelvis Mr. Gimmick, som har en hel del att komma med, ett flertal sidor.

I Am Error verkar ha fått minimalt med uppmärksamhet i Sverige; det dröjde ganska länge innan jag upptäckte den, så att den ska påverka den allmänna inställningen till emulatorer framstår som föga troligt. Emulatorer och roms behandlas i alla fall ytterst seriös i boken och de har nog haft större betydelse än många, samlare och andra, har velat inse. Ändå går det inte att komma ifrån att emulatorer ibland är oseriösa på helt egna meriter. NESticle var först med savestates och mycket annat och kan rimligen inte utelämnas, så Altice väljer att bara beröra namnvalet och ikonen som hastigast och därefter gå vidare till vad emulatorn betydde för det kulturella utbytet mellan Japan och västvärlden med mera. 

”Anatomical icon” valde Altice att kalla den.