tisdag 12 januari 2016

Reproduktioner på väg att bannlysas?


Reproduktioner som dessa kan vara rätt så dyra, för volymerna i tillverkningen är låga, men samlarna har vittnat om grava kvalitetsbrister i såväl tryck (sneda sidor bland annat) som funktion (som problem med batteriminnet). Det är förvisso inte genomgående bristfällig kvalitet, men har man tyckt att Nintendos ”Seal of Quality” är meningslös kanske man ändrar uppfattning efter att ha betalat dyrt för en slarvig reproduktion.

– Spelsamlarboken, sidorna 42-43.


NESdb hade under BelfegorC4:s ledning en restriktiv hållning mot piratkopior, men 2011 tilläts försäljning av ”hemmabygget” Lille Nemo Drömmästaren, en översatt kopia av Capcoms Little Nemo: The Dream Master, där pengarna gick till Retrospelsmässan. Unikt som det var gjorde Lille Nemo succé och med bara 33 tillverkade exemplar blev samlarvärdet högt: 11500 kronor betalades 2014 för exemplar nummer 1, och andra exemplar har sålts för upp till 8000 kronor.

Nu är det svårare att bränna en ROM än att bränna en CD-skiva eller kopiera en 3,5-tumsdiskett, men både kunskaperna och EPROM-brännarna verkar ha blivit lättillgängligare för efter Lille Nemo Drömmästaren 2011 har reproduktionerna eskalerat något enormt. Egentligen började det kanske 2010 (ehuru enstaka amerikanska reproduktioner sågs åtminstone ett par år tidigare) med Battle Kid: Fortress of Peril, som inte är piratkopierat utan olicensierat, och Nintendo skulle väl oavsett inte ha sålt en NES-licens 2010, men det är inte Battle Kid utan översättningarna till svenska och reproduktionerna från amerikanska företag som Timewalk Games som har haft stor synlighet på den svenska spelsamlarmarknaden under de senaste åren. Acceptansen har varit stor, priserna inte sällan högre än på originalspelen och rättighetsinnehavarna har funnit sig i eller ignorerat utvecklingen verkar det som.

Kanske har reproduktionerna nu ändå blivit för många för sitt eget bästa. Som det står i Spelsamlarboken är kvaliteten varierande, men även välgjorda reproduktioner har den skillnaden mot de licensierade, fabriksproducerade kassetterna att de är lagrade på överskrivningsbara minnen: Erasable Programmable Read-Only Memory, EPROM. De är alltså inte tillnärmelsevis lika bestående som originalkassetterna. Vidare är arbetet med mjukvaran sällan mer omfattande än gamla tiders översättningar, där den enda belöningen var hedern (ära och berömmelse, inte pengar). Det är alltså svårt att se någon anledning till att reproduktioner ska vara så dyra, även om det visst kan vara värt en slant att spela Secret of Mana 2 på SNES istället för på dator. Tradera lär i och för sig inte vidta några åtgärder mot reproduktioner; en lyckad auktion har två vinnare, och är både köpare och säljare nöjda så torde Tradera inte ha något att invända, trots pliktskyldiga skrivelser om förbud mot piratkopior. På sndb kan det däremot bli diverse hinder så småningom, i synnerhet om ökningen av nya reproduktioner fortsätter.

Här har olika reproduktörer/reproducenter/reproducerare/hemmabrännare tagit sig an samma spel.

Tillägg: Kan vara kul att se opinionen i frågan. Lade till en undersökning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar