torsdag 24 juli 2014

Recension av "8 bitar"

Den har presenterats som NES-bibeln, spelböckernas tungviktare nummer ett, tvåkilosboken 8 bitar. I förstone lät 2 kg för mig orealistiskt, men boken är verkligen gigantisk.

Boken är utgiven av Reset Media vars namn kommer från den kortlivade tidningen Reset, som blev Level. Kopplingen till speltidningar; huvudförfattaren Tobias Bjarneby har skrivit i åtminstone Nintendo-Magasinet, Super Power, Super PLAY, Aftonbladet, Reset och Level, väcker farhågor om att materialet i boken ska vara återanvänt. Det är faktiskt inte så illa på den punkten, men boken har ändå tydliga drag av speltidning, och texterna hade var för sig mycket väl kunnat vara speltidningsmaterial. Varje artikel är nämligen oberoende av de andra (de binds alltså inte ihop av inbördes referenser eller progression i boken) och behandlar ett spel, en spelserie eller något annat. Mycket handlar om spelens tillkomst och genierna bakom.

Några få spel har egna artiklar. Det gäller för Super Mario-spelen (SM, MW, UM plus FMC-SMB, alltså japanska tvåan) och Zelda-spelen (ZL, AL) och sedan faktiskt inga fler till vilka det finns uppföljare till NES. Mike Tyson’s Punch-Out, Metroid, Kid Icarus och Tetris har som enda NES-spel i sina serier också egna artiklar. Tetris är förstås annorlunda på väldigt många sätt. Resten av artiklarna täcker, eller representerar, hela serier: Mega Man, Castlevania, Metal Gear, Turtles, Disney-spelen och, för sig själva mot slutet av boken, Dragon Quest och Final Fantasy. Också svarta serien har fått ett antal uppslag där varje spel finns på bild i form av fotografier av kartongerna, i varierande men överlag gott skick.

Utöver spelartiklarna så finns det förstås avsnitt om hårdvarans tillkomst (”Operation NES”) och hur Nintendo och NES kom till Sverige (”Från Kyoto till Kungsbacka”). Har man läst 8 bitar på 80-talet så känner man igen det avsnittet, ned på detaljnivå faktiskt, från Owe Bergstens kristallglas till blandningen av tempus. Jag behövde ha böckerna bredvid varandra och jämföra för att konstatera att texten inte var kopierad från Martin Lindells bok.

I vissa delar presenterar boken högst oväntade infallsvinklar. I texten om Super Mario Bros 3 handlar det om atombomberna över Japan 1945 och att japanernas besatthet av det gulliga, som påstås genomsyra Super Mario Bros 3, ska vara en konsekvens av dem. Kid Icarus-artikeln knyter an till en renässanstavla som visar Ikaros (helt kort så är Ikaros en gestalt i den grekiska mytologin, och begreppet renässans används om en epok som var kraftigt influerad av antikens Grekland) fall till jorden och berättar om spelet, och skapandet av spelet, med den tavlan som utgångspunkt. De här mindre konventionella texterna är inte skrivna av Tobias Bjarneby, utan av Peter Ottsjö (UM) och Carl-Johan Johansson (KI). Skribenterna känns igen från – just det – tidskriften Fienden, som hade ”spel och konst” som tema för sitt andra och senaste nummer. Bjarnebys texter är mer vad man väntar sig, och rätt så förutsägbara om man har läst mycket av honom.

Om det är något jag saknar i boken så är det en nyanserad bedömning av spelbarhet, och det gäller i synnerhet för Super Mario Bros och Tetris. Bjarneby hyllar Super Mario Bros som perfekt i fråga om bandesign och spelkontroll: ”Alla hinder och belöningar har placerats ut med millimeterprecision. Ingenting lämnas åt slumpen. Ett till synes överflödigt block eller en malplacerad fiende finns där av en anledning – det handlar bara om att komma på vilken.” Det där stämmer helt enkelt inte. Mario-spelens perfektion är en vanlig villfarelse som jag har bemött i Spelsamlarboken (sidorna 145 och 146 i nya boken, 127 och 128 i gamla boken). Där handlar det om Super Mario World, som är ett mycket bättre spel än Super Mario Bros. Tetris å sin sida har enligt mig rätt så avsevärda svagheter i spelbarheten i Nintendos NES-version. I boken framgår det inte alls att spelbarheten, och därmed spelet, har förbättrats stort sedan spelet först gjorde succé. Det står bland annat, om skaparen Aleksej Pajitnov: ”Till skillnad från resten av världen tycker han att det ännu finns rum att förbättra Tetris.” Vissa brister i tidiga versioner nämns, men då handlar det om poängsystemet och mycket tidiga versioner, före NES- och DMG-spelen. Tetris’ spelbarhet har jag också redogjort för i Spelsamlarboken, på sidorna 138 och 139 i nya boken (123 och 124 i gamla boken). Tyvärr tycks Thomas Wiborgh, som har skrivit Tetrisartikeln, tillmäta spelbarhet endast ringa betydelse.

Boken innehåller väldigt mycket spelgrafik. I artikeln om Metroid bryts en mening, som handlar om Zelda, av inte mindre än nio sidor med bara spelgrafik, i låg upplösning med stora pixlar, och när texten väl fortsätter har man glömt hur den började och i vilket sammanhang man befinner sig i texten, och man blir förundrad över att det handlar om Zelda. Den stora mängden spelgrafik gör att det blir många sidor i boken, men det är lite ironiskt att det kompakta i spel som The Legend of Zelda (grottorna passar ihop i ett pussel) och Mike Tyson’s Punch-Out (”Det här spelet föddes under en tid när tv-spel var mer kompakta … det släpps inte många spel av den här sorten längre.”) framhålls som föredömen i en bok som själv inte alls lever upp till de idealen. Det att fylla hela sidor med bilder från spel (vare sig hela kartor, skärmar eller enskilda föremål) känns igen från Level, men jag har svårt att se poängen med det, åtminstone i den utsträckning som det är fråga om i den här boken. Sol valde att ta bort all pixelgrafik i den nya utgåvan av XX-boken, för att vara på den säkra sidan med avseende på copyright. Då är det rätt anmärkningsvärt att 8 bitar har spelgrafik till och med på omslaget, nämligen hela första banan i Super Mario Bros inklusive Mario själv, men de har kanske frågat om tillstånd.

Spelmusiken får mycket utrymme i boken, men utöver det så finns det otaliga referenser till popmusiken. Tobias Bjarneby skriver att Mario på 80-talet stod vid sidan om superstjärnorna Michael Jackson och Madonna. Om man bortser från att påståendet kan te sig löjeväckande så ger det ytterst lite substans att bygga vidare ett resonemang på, och i texten görs sedan inga ansatser att utveckla påståendet. Det blir bara ett konstaterande av det. Och rubriken på den följande sidan, ”Himlen runt hörnet”, är en som det verkar helt ovidkommande referens till artisten Lisa Nilsson, som inte har något alls med Super Mario Bros att göra. De många referenserna till popmusik hade boken varit bättre utan, men spelmusiken förtjänar förstås att uppmärksammas. I artiklarna ”Syntetiska symfonier” och ”Powerplay vs Hip Tanaka” får kompositörerna Koji Kondo och Hirokazu Tanaka mycket utrymme. För svensk del har framförallt Koji Kondos musik kommit att framföras i sammanhang som för inte så länge sedan måste ha tett sig mycket osannolika; exempel är kyrkor (Ulla Olsson på orgel) och Ullevi (Zedd på Summerburst). Några stycken om NES-musiken i Sverige idag, som är mycket mer än Powerplay, hade gott kunnat tillfogas i spelmusikartiklarna. 


Sols nya som jämförelse.

Boken är gigantisk.













Svenska tv-spelsböcker sorterade kronologiskt.


Titel: 8 bitar
Författare: Tobias Bjarneby (med flera)
Grafisk form: Markus Karlsson Frost
Antal sidor: 344
ISBN: 978-91-981788-0-7
Pris: ca 450 kronor
Förlag: Reset Media

torsdag 3 juli 2014

Kritik av nya utgåvan av 8 bitar på 80-talet

8 bitar på 80-talet: Nintendos marsch in i de svenska hemmen var 2008 den första boken om NES på svenska. I våras kom en ny reviderad upplaga i färg och den har jag nu läst och begrundat.

I allt väsentligt är det samma bok som för sex år sedan, utöver färgen får man leta och jämföra för att hitta ändringar och tillägg. Vissa händelser under senare år, som Hiroshi Yamauchis död och övergången från NESdb till sndb, finns lite varstans i boken i enstaka tillagda meningar eller bisatser.

Första halvan av boken, kallad ”Nintendo i Sverige”, är kronologiskt berättad och börjar med Bergsalas grundande på sidan 10 och avhandlar omkring 25 år, fram till de sista sålda NES-konsolerna, på knappt 40 sidor. Därefter följer några sidor med stora bilder mitt i boken, och andra halvan av boken består av ”Milstolpar”, helsidespresentationer av särskilt viktiga spel, och försäljningssiffror (”Statistik och listor”). Störst behållning har jag av första hälften av boken, och bakom den verkar också merparten av arbetsinsatsen ligga.

Tyvärr sker berättandet i presens, som inte riktigt lämpar sig när det som berättas inte sker i nutid. Presensberättandet bryts med jämna mellanrum av citat eller repliker, som är nästan helt och hållet i imperfekt/preteritum. Därutöver förekommer det även inom meningar omotiverade tempusskiften på några ställen. Så här kan det se ut, exempel från sidan 44: ”NES tog Sverige med storm och gamla tv-spel som Atari 2600 och Matell Intellivision städas undan och hamnar på soptippen eller vinden för att breda plats för den nya konsolen.” Meningen har inte bara omotiverat tempusbyte, utan även två stavfel (Mattel och bereda). Språkligt lämnar både författaren och korrekturläsaren en del övrigt att önska, och det medför att det övriga arbetet med boken, såsom att ta fram fakta och göra intervjuer, inte riktigt kommer till sin rätt. Ändå tycker jag alltså att första hälften av boken är den bättre.

I avsnittet Milstolpar finns merparten av ändringarna och tilläggen. Också här är det enstaka nyheter som har lagts till, som att Kid Icarus fick en uppföljare i Uprising 2012 och att det spelet fick högsta betyg i Famitsu. Spelen som presenteras är samma som tidigare, 20 av de 200 SCN-spelen plus amerikanska Dragon Warrior och Final Fantasy. I urvalet av spel noterar man att typiska samlarspel som Mr. Gimmick, The Flintstones – The Surprise at Dinosaur Peak och ESP-spelen har utelämnats. Samtliga spel som i någon mening kan sägas ha koppling till kanon, alltså spel som har stor betydelse i spelhistorien enär de var revolutionerande eller bland de bästa för sin tid, finns däremot med, möjligen med undantag för Mega Man II.

Varje spel tilldelas en sida och texten sorteras för varje spel under rubrikerna handling, historik och trivia, men vad som hamnar under vilken rubrik är inte helt självklart. Vad sägs om följande: ”Tack vare MMC3-chipet lyckades spelet pressa NES till grafiska nivåer och storlekar på minnet som man bara kunde drömma om när Famicom lanserades 1983.” Vilket spel det rör sig om är kanske inte så svårt att gissa, men under vilken rubrik hör meningen hemma? Är det 1) handling, X) historik eller kanske 2) trivia? Grubbla på det. Ta sedan följande: ”Versionen till NES är det enda spelet som använder sig av MMC2-chip eftersom spelet har stora sprites.” Också här handlar det om ett chip i kassetten, men står det under 1) handling, X) historik eller 2) trivia? Det är i alla fall inte samma på båda. Bara två exempel, av otaliga.

Vad tycker jag då om det här? Jag tycker förstås att rubrikerna är omotiverade och passar dåligt ihop med vad som står under dem. Rubrikerna tycks ha placerats ut på måfå, mer eller mindre. Under handling står det om uppföljare och annat som bör höra till historik, under historik står en hel del som lika gärna kan stå under trivia, och trivia har ofta att göra antingen med spelets handling eller dess historik. Det hela ger ett rörigt intryck och det blir lätt att man bläddrar igenom den här delen av boken rätt så hastigt.

Mot slutet av boken finns alltså försäljningssiffror med kommentarer från författaren, samt en lista på spelen som gavs ut i Norden. Releaselistan är ingalunda unik för boken, men bra att ha på ett ställe där man lätt hittar den, alltså i boken, för det händer väl då och då att man behöver kolla upp något. Försäljningssiffrorna ser annorlunda ut än man kanske förväntar sig, för det är inte de siffror som togs fram av Bergsala till Thomas Sunhede och boken NES-XX-SCN, utan mer blandat, lite topplistor och sådant.



Titel: 8 bitar på 80-talet: Nintendos marsch in i de svenska hemmen
Författare: Martin Lindell
Antal sidor: 86
ISBN: 978-91-633-4558-6
Pris: ca 150 kronor
Förlag: Vulkan

På tur för kritik står Tobias Bjarnebys / Levels ”8 bitar”.