lördag 12 oktober 2013

Ultimate History of Video Games, del två (sidorna 200-400)

Jag läser nu boken The Ultimate History of Video Games. Eftersom boken är så omfattande har jag valt att dela upp den på tre blogginlägg och det här inlägget behandlar sidorna 200-400 (av 600). Här kommer Steve L. Kent in på 80-talet och Ataris fall. Ataris fall (vikande försäljning, stora nedskärningar, ägarbyte) sammanfaller med en kris för branschen i USA och leder till att Nintendo of America är mycket trevande i sin introduktion av NES. Som spelsamlare har man speciellt intresse av kapitlet Album Covers, där man får veta att Electronic Arts under det tidiga 80-talet var först med att förse sina spel med riktiga förpackningar, och att spel tidigare såldes i plastpåsar. Det var bara ett par tre år före svarta serien. Lite ironiskt att just EA:s förpackningar nu är snudd på värdelösa i de flesta fall, inte minst till alla sportspel, men pionjärer var de i alla fall. Den mest värdefulla EA-förpackning till SNES som jag kan komma på är B.O.B.

Påståenden som rör spelkanon, eller tidernas bästa spel, har en särskild tendens att bli föremål för diskussion. Kent kommer med ett sådant påstående på sidan 220: ”[S]ome of the best games of all time came out between the end of 1982 and the middle of 1983.” Kontroversiellt så det förslår. Spelen som tas som exempel och presenteras på de följande sidorna är: Robotron 2084, Q*bert och Dragon’s Lair. Jag tänker att om man hävdar något sådant så är det bara för att briljera med spelhistoriska kunskaper, för att något av de spelen skulle vara i nivå med Super Mario 64 eller Final Fantasy VII, som båda var utkomna när Kent skrev sin bok, är bara inte vettigt. Så här ser spelen ut ”i aktion”:

Q*bert 

Dragon’s Lair får i Spelsamlarboken rent av tjäna som exempel på avsaknad av spelbarhet, citat från sidan 127: ”Avsaknad av spelbarhet blir tydligt i gamla spel och då kanske allra mest i arkadspelet Dragon’s Lair från 1983, där spelet egentligen är en film (med grafik därefter) som det bara handlar om att memorera rätt väg igenom”.

Kents omdömen och beskrivningar känns ofta konstiga, till exempel så kallas Super Metroid för en ”version” av NES-spelet, skapad för att locka ”äldre konsumenter” till SNES (sidan 357), men det finns också många rena felaktigheter. Faktafelen är för mig mest uppenbara i delarna som rör Nintendo, men där är de så många att jag inte riktigt kan lita på något som står i boken. På sidan 300 står det om Super Mario Bros som arkadspel: ”By the end of the year, Nintendo engineers succeeded in creating a home version of Super Mario Bros. for the Famicom.” Men arkadspelet, kallat “VS Super Mario Bros”, är inte originalet utan en vidareutveckling av NES-spelet som innehåller bandesign som sedan användes i japanska Super Mario Bros 2. Både NES-spelet Super Mario Bros och arkadspelet VS Super Mario Bros lanserades i USA 1986, men releasedatum finns inte för något av spelen, och Kents bok bidrar bara till ytterligare förvirring i det här fallet.

Mitt i boken finns ett parti med många bilder och efter det partiet handlar det som Sega i Japan på 60- och 70-talet. Därefter fortsätter berättelsen om Nintendo of America. Det är många årtal och siffror, och Kent har höftat på mer än enstaka ställen. Två exempel följer. Från sidan 347: ”By 1990, Nintendo had sold more than 350,000 cartridges worldwide.” Kan man gissa att Kent har tappat tre nollor här? Från sidan 370: ”In 1993, Capcom released the game Street Fighter II, which became an international arcade sensation.” Två år har stor betydelse i det här sammanhanget. Arkadspelet kom 1991. SNES-spelet kom till Sverige 1992 (17 december). 1993 hade Street Fighter II sålt arkadspel i konsolspelsupplagor, fått flera uppföljare både i arkad- och konsolformat (Champion Edition, Turbo och Super) och tagits efter av konkurrerande företag i bl.a. Mortal Kombat och Tuff E Nuff.

Jag har fortfarande 200 sidor kvar att läsa, men jag kan redan nu konstatera att The Ultimate History of Video Games inte håller måttet som faktabok och att felen är så många att jag avråder alla från att använda boken som källa. Alla uppgifter i boken behöver kollas mot andra källor för att kunna användas. Bortser man från exakta faktauppgifter så finns det ljuspunkter i boken. Kapitlet The Legal Game beskriver rätt så utförligt rättstvister kring bl.a. Tetris, ett spel som både Nintendo och Tengen (utan licensavtal med Nintendo) utvecklade till NES (Tengens version är kanske bättre till NES, men bäst är Tetris DX till Game Boy Color). Man får också en övergripande bild av olicensierade spel som företeelse och Nintendos och Segas kamp mot dessa.

Storleksjämförelse med NES-XX-SCN och Spelsamlarboken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar