fredag 9 augusti 2013

Fienden höjer nivån

Tidskriften Fienden utkom med första numret för drygt två år sedan. Ett halvår senare förkunnade redaktionen att fler nummer följer, och att de kommer när de är klara. Och nu i början av augusti var det så dags för nummer två.

I en paneldiskussion på Retrogathering 2009 beklagade sig Jonas Svensson över bristande kvalitetsmedvetenhet hos svenska läsare av speltidningar, när Super PLAY fick läggas ned medan gratistidningen (reklamfinansierade) Gamereactor kunde fortsätta utgivningen. Hela panelen är intressant att lyssna på, men det som handlar om speljournalistik finns cirka 66 till 70 minuter in i videon. Här nedan ges ett exempel på vilka kvaliteter som gick förlorade med nedläggningen av Super PLAY.



Det ska poängteras att det här exemplet inte nödvändigtvis är representativt för vare sig Super PLAY under de senare åren eller Tommy Rydling som skribent, men det är i alla fall en text som man fick ta del av när man betalade de 69:50 kronor som var lösnummerpriset för tidningen. Sedan så handlar Fiendens nivåhöjning självklart inte bara om att avstå från att upprepa en och samma mening 55 gånger (eller 54). Fienden är seriös på riktigt, och Tommy Rydling är inte en av dess medarbetare (men väl andra som tidigare skrev för Super PLAY).

Fienden utger sig i första posten på hemsidan för att vara ”en kulturtidskrift för alla och ingen”, vilket är en anspelning på Nietzsches Also Sprach Zarathustra (Ein Buch für alle und keinen). Spelare är kanske för övrigt bekanta med titeln från annat håll då den också har använts i rollspelsserien Xenosaga (tredje episoden). Hur som helst så kommer det nu att visa sig om Jonas Svensson har rätt eller fel om kvalitetsmedvetenheten (och -kraven) hos svenska läsare; efterfrågas kvalitet så kommer Fienden att kunna fortsätta ges ut.

Om jag ska vara kritisk till något i nummer två av Fienden, som handlar om spel och konst, så är det att konstkritikerna förirrar sig när de bara ser spelen som helhet och invänder sådant som att tillgängligheten är ett problem när man måste kunna spela för att tillgodogöra sig spelen (verken). Spel är sammansättningar av en mängd verk som i bästa fall bildar en sammanhållen enhet, men som ofta också kan fungera utmärkt var för sig. Till exempel kan man beskåda Yoshitaka Amanos illustrationer på en vägg eller som skrivbordsunderlägg på datorn, och lyssna på Nobou Uematsus musik även när man inte spelar Final Fantasy. Om konst bara är målningar och tavlor så är det alltså likväl konst bakom spelen, där bilden på den japanska kartongen till Final Fantasy VI bara är ett exempel, och om man uppskattar Dancing Mad så tycker man antagligen också om klassiska Toccata and Fugue eftersom Uematsu har lånat från den. (Därmed borde orkestrar kunna få lika stor publik när de framför klassisk musik som när de framför tv-spelsmusik, i operahus och annorstädes, om man bara lyckas få fram att klassisk musik faktiskt låter som tv-spelsmusik, eller kanske snarare vice versa, och att styckena ibland rentav är nästan desamma.) Om sedan konsten upphör att vara konst när den infogas i spel så bör det väl snarare ses som ett konstens tillkortakommande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar