söndag 28 juli 2013

SNES-värderingar i Super PLAY 2003

Sommaren är en bra tid för att läsa igenom kilovis med speltidningar. Som framgår av tidpunkten för det senast postade inlägget så har jag haft paws (Lion King-referens*) från bloggen i några veckor (och stekt i solen). Nu har jag emellertid kommit mig för att göra en återblick på värderingar av SNES som Super PLAY publicerade 2003 (i augustinumret) i sista delen av artikelserien Spelsamlaren, en serie som översattes från den brittiska speltidningen Edge. Utöver de specifika värderingarna så är det intressant att se hur SNES framställs som samlarkonsol. Värderingarna och påståendena om statusen som samlarkonsol är ungefär lika verklighetsfrämmande för mig.

SNES (eller Super NES, som det heter i artikeln) beskrivs som en enormt framgångsrik konsol, och historien om lanseringen och de följande succéåren har jag ingenting att invända mot. Men påståendena om samlandet och samlarna är i många fall fullständigt främmande för mig. SNES beskrivs som mindre intressant på grund av goda försäljningssiffror för de bästa spelen (”Så om hög kvalitet sällan innebär låg kvantitet, vad gör man då som samlare?”, står det bland annat.) och en samlare (Bryan Paton) uttalar sig om att Mega Drive nog är ”lite mer populär” än SNES som samlarkonsol. Squares rollspel lyfts fram som samlarobjekt, och det gör också undervisningsspel från Raya Systems, prototypkassetter och Satellaview, saker som man i princip aldrig ser på den svenska spelsamlarmarknaden. Inte ett ord nämns om regionskoder i artikeln. Däremot finns det rikligt med generaliseringar, till exempel: ”Super NES-samlare kan enkelt delas in i två grupper – de som samlar rollspel och de som inte gör det.”

Det här var alltså Super PLAY för tio år sedan, översatt från välrenommerade Edge. Jag har ändå svårt att tro att samlarverkligheten någonsin har sett ut på det sätt som beskrivs. Visserligen kanske NES och SNES 2003 inte klart och tydligt hade utkristalliserat sig som de två främsta samlarkonsolerna, men att SNES skulle befinna sig i kölvattnet av Mega Drive låter helt orimligt. Jag kan inte tänka mig att det var så i Storbritannien heller, möjligen var det så i USA.

Det som förvånar mig mest är ändå att Edge verkar helt bortse från vad regionskoder och pappersförpackningar betyder för samlarvärdena. Det gäller både i artikeln och i de tillhörande värderingarna. I artikeln görs stor sak av det stora antalet sålda spel, men med avgränsningar för region (SCN) och skick (vad man nu bedömer vara samlarskick) så blir utbudet genast kraftigt begränsat, trots goda försäljningssiffror. Region och skick är av enorm betydelse idag, men var givetvis inte oviktigt heller 2003.

Värdet på en titel kan ses som den ena grundpelaren när man ska bedöma ett spels popularitet som samlarobjekt. Den andra grundpelaren är då utbudet; antalet spel som byter ägare. Antalet spel som byter ägare en viss period multiplicerat med det genomsnittliga priset under perioden ger en bild av populariteten eller efterfrågan på spelet (titeln). Låt säga att det under en månad säljs tre YW-kassetter (SNSP-AYWP-EUR) till ett genomsnittligt pris av 500 kronor per kassett, samtidigt som det säljs trettio ZL-kassetter (SNSP-ZL-SCN) till ett genomsnittligt pris av 300 kronor per kassett. Det är ett hypotetiskt exempel, men utfallet blir att det köps YW för 1500 kronor inalles, medan ZL handlas för sammanlagt 9000 kronor. G8 och UM till NES är kanske bättre som exempel, för antalet sålda UM kompenserar mer än väl för att varje G8 säljs mer än tio gånger dyrare; det säljs mycket mer än tio gånger så många UM som G8. Kontentan: UM är ett större samlarspel än G8 sett till omsättning i kronor. Hade utbudet varit detsamma hade UM varit mycket dyrare än G8. Det är många fler som vill ha UM än G8. Vad Edge verkar vilja få fram är att samlarvärdet är det enda viktiga, men den totala summan som en titel handlas för under en given period är ett minst lika relevant mått.

Detta resonemang förtjänar att appliceras på jämförandet av NES och SNES med andra samlarkonsoler. Spel till AES kan i vissa fall nå upp till värden jämförbara med dyra spel (men långt ifrån de dyraste) till NES och SNES, men volymen på försäljningarna av AES-spel är så otroligt låg, förmodligen inte ens en procent av endera NES eller SNES, så AES är i sammanhanget minimal även om enstaka spel kan säljas för några tusen kronor.

Efter artikeln följer värderingarna av sammanlagt 20 spel. Ett urval:

Titel                                     USA/EUR      SHVC
Yoshi’s Island (YI)               200-250        400-500
Harvest Moon (YW)            500-700        200-300
Super Metroid (RI)              250-450        450-600
Pocky & Rocky (KK)         200-350        450-650
Secret of Mana (K2)            650-900        250-400
Fire Emblem 5 Tracchia 776                      1200-1700

I många fall värderas alltså japanska utgåvor (SHVC=Super Home Video Computer, Super Famicom) mycket högre än amerikanska/europeiska, vars värdering man inte gjorde någon skillnad på. Intervallen är mycket små, för Yoshi’s Island endast 50 kronor. En så exakt värdering låter sig göras för kassetter, och stämmer väl då också rätt så väl överens med nuvarande priser, men aldrig för kompletta spel utan skicket specificerat. När det gäller de mycket högre priserna på japanska utgåvor ställer jag mig också undrande till om det någonsin har sett ut så. Att köpa spel som är utgivna endast i ett land är i någon mån jämförbart med att köpa det landets valuta (se Samlarspelspriser och valutakurser). Japanska utgåvor handlas till största delen i yen och en stark yen medför högre priser i andra valutor om priset i yen är detsamma, åtminstone i teorin. Men valutan yen var svag 2002-03 med en kurs på cirka 120-130 yen per amerikansk dollar, samtidigt som en dollar då kostade omkring 9 kronor. Hade yenen varit mycket stark hade det kunnat vara en förklaring till höga värden på japanska utgåvor, men så var alltså inte fallet.


Japanskt Super Metroid. Förmodligen värt mindre än 450-600 kronor, men engelsk text utan tyska som ”komplement” gör det till ett alternativ till PAL-versionen (även AUS!) som spelexemplar.


*När man pausar NES-spelet så står det inte pause på skärmen utan paws, som betyder tassar. Lejon har tassar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar