torsdag 6 december 2012

Retro vs kanon

När man ägnar sig åt spelsamlande hör man och ser ordet retro titt som tätt. Det är Retrospelsmässan och Retro Gathering, retrodelar i speltidningar och spelaffärer som säljer retrospel. Med retro brukar avses alla spel och konsoler som är äldre än den näst senaste konsolgenerationen. Men, ordet retro förekommer inte en enda gång i Spelsamlarboken. Varför då?

Om retro någonsin har varit ett användbart begrepp, i gängse betydelse med avseende på tv-spel, så var det långt tillbaka i tiden. Ett samlande begrepp för allt mellan Pong (eller tom. Spacewar) och Gamecube är så brett att det är ohanterligt, men framförallt ger det en helt missvisande bild av de nyaste spelens ställning gentemot tidigare spel. Frågan är om någon tidigare konsolgeneration i spelhistorien har betytt så lite för spelandets utveckling (då framförallt spelbarhetens utveckling) som den senaste med Xbox 360, Playstation 3 och Wii. ”Retro” är i själva verket nästan allt i spelväg och att säga att man gillar retro är numera som att säga att man gillar spel i allmänhet.

Nu menar jag att det förvisso kan finnas bruk för ordet retro i spelsammanhang, i de fall då det finns en tydlig intention att efterlikna något gammalt. När Nintendo ger ut en specialutgåva av Game Boy Advance SP som liknar NES till utseendet, Classic NES Edition, så kan jag hålla med om att retro kan vara ett bra ord. När spelföretag ger ut nya spel med grafik i NES-stil så kan jag också acceptera att det kallas retro. Men originalspelen, nej. De är helt enkelt original. Det här stämmer också överens med hur retro används om andra saker, till exempel retrojet som är ett flygplan som är målat i flygbolagets ursprungliga stil.

Varför ska då retro ställas mot kanon? Jo för att retro enligt nuvarande populära definition innefattar merparten av kanon så som kanon framställs i Spelsamlarboken. Det leder till att ordet retro ofta används när det egentligen är fråga om kanon; till exempel så kan man få höra ”jaså du gillar retrospel” som reaktion på att man spelar Final Fantasy VII. Om det är fel att säga retro om spel från 90-talet i allmänhet, så blir det extra tokigt om de spel som tillhör kanon. Retro är nämligen nedvärderande i någon mån; det är på något sätt underförstått att retro inte är det bästa som har skapats. I begreppet kanon ligger på motsvarande sätt en hyllning.


Kanon.

Retro.


Så vad ska man då sätta för etikett på alla de spel som varken är retro eller kanon? Ingen alls, enligt min mening. Man får helt enkelt kalla Pong för Pong och Mario Tennis för Mario Tennis. De har så få gemensamma nämnare att det inte finns skäl att klumpa ihop dem. Vissa spel kan man kalla för klassiker, men de allra flesta spelen är ju inte klassiker, även om klassiker är ett mycket mer inkluderande begrepp än kanon.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar